Snabbt inlägg: Vi drog från Sverige tidigare än vi hade väntat oss. Vi hittade inget jobb och vi klarade inte Sveriges byråkrati och fyrkantighet längre. Så vi köpte en bil oh tog vårt pick och pack o drog till Frankrike. :) Vi stannar hos de som vi var hos för vindruvplockningen i höstas. Vi försöker hitta jobb runtomkring och samtidigt spelar vi cittra utanför mataffärer. (Vi hittade en typ av cittra i second hand hemma, så den köpte vi o tog med. O vi har stämt den o den kan spelas utan förkunskaper. Låter bra hur man än spelar.) Så den håller oss igång rätt så bra faktiskt, vi har bara gjort det i två dagar än så länge men so far so good.
Jul för er som undrar: inte så mycket firande. Jag blir förvånad varje gång jag kommer på att det ju är julafton snart. Så inget sentmentalt där. Det blir nog som en vanlig dag.
Planerna framöver är som alltid lösa. Ingen vet, vi vill till spanien men när det händer vet ingen. Den som lever får se :)
tisdag 20 december 2011
söndag 20 november 2011
Falla i fällan
Jag vet att när jag började fundera på världen och mig själv och andra sätt att se på saker och läste böcker om ämnet så berättade aldrig författarna hur ofta de föll och fick resa sig, utan allting verkade alltid så perfekt. De hade gått igenom kriser men inget sas om hur mycket de fick kämpa. Det fick mig att fundera på om jag var dum som inte klarade av det på ett bräde, som inte lyckades hålla allting i styr utan föll gång på gång. Så jag tänkte att om jag fortsätter den här inre resan så vill inte jag bli en sån som verkar så perfekt. Jag vet inte hur jag lyckats med det, kanske mer perfekt än inte perfekt. Så, jag tänkte ägna ett inlägg åt den icke-glamorösa sidan av allt.
Så: Jo, det är ett ständigt jobb att fortsätta utvecklas. Jo, jag faller från den vägen jag vill gå flera gånger om dagen (fortfarande). Yes, det är sant att jag gör kvantumhopp i medvetandet, kommer på saker (som oftast hamnar på bloggen) och sen hamnar jag tillbaka dit jag var innan och kan vara precis lika stressad, vilja överäta (och gör det), bli irriterad. Jag går inte runt i något sort medvetanderus utan är istället oftast väldigt mycket inte i nuet. Jojomän, jag kan sjunka ner i offerrollen rätt så bra och har tillbringat en stor sammanhängade del där.
Jo, jag jämför mig med andra. Nej, det känns inte alltid som jag kommit någonstans utan jag är precis lika liten som jag var när jag startade. Yes, jag har mindervärdskomplex när jag möter vissa människor (speciellt såna som verkar mer andligt utvecklade än mig.) (Vilket jag för övrigt vet på ett logiskt plan att det inte går att vara mera eller mindre andligt utvecklad, vi är bara olika. Men det är inte alltid det jag ser med hjärtat). En stor del av tiden går ut på att veta logiskt att det finns ett annat synsätt (för att man har upplevt det i stunder) men inte tro på det med hjärtat.
Hemligheten tror jag är att fortsätta. Alla människor har det här med att falla. Det är inte en dålig sak, det är så man tränar.
Och det har blivit mycket mycket bättre för mig, min osäkerhet är inte alls lika stor (vilket jag har fått mycket träning och bekräftelse på genom att vistas med familjen. Oj vad olika åsikter vi har. Och oj vilken bra träning det är att hålla fast vid sina åsikter och inte böja sig av rädsla för att andra ska ogilla en). Men det är fortfarande jobb. Det är hårt jobb, men inte tråkigt. Resultatet jag får (i form av att mer och mer inse med hjärtat hur världen verkligen är funtad (en väldigt väldigt vacker plats)) är värt allting. Jag faller flera gånger om dagen, men jag bestämmer mig också för att resa mig flera gånger om dagen. Och varje gång man reser sig blir det lite lättare till nästa gång.
Det handlar om att komma ihåg att det finns något utöver, komma ihåg känslan man hade när allting kändes så bra, fortsätta påminna sig om sin egen sanning.
Så: Jo, det är ett ständigt jobb att fortsätta utvecklas. Jo, jag faller från den vägen jag vill gå flera gånger om dagen (fortfarande). Yes, det är sant att jag gör kvantumhopp i medvetandet, kommer på saker (som oftast hamnar på bloggen) och sen hamnar jag tillbaka dit jag var innan och kan vara precis lika stressad, vilja överäta (och gör det), bli irriterad. Jag går inte runt i något sort medvetanderus utan är istället oftast väldigt mycket inte i nuet. Jojomän, jag kan sjunka ner i offerrollen rätt så bra och har tillbringat en stor sammanhängade del där.
Jo, jag jämför mig med andra. Nej, det känns inte alltid som jag kommit någonstans utan jag är precis lika liten som jag var när jag startade. Yes, jag har mindervärdskomplex när jag möter vissa människor (speciellt såna som verkar mer andligt utvecklade än mig.) (Vilket jag för övrigt vet på ett logiskt plan att det inte går att vara mera eller mindre andligt utvecklad, vi är bara olika. Men det är inte alltid det jag ser med hjärtat). En stor del av tiden går ut på att veta logiskt att det finns ett annat synsätt (för att man har upplevt det i stunder) men inte tro på det med hjärtat.
Hemligheten tror jag är att fortsätta. Alla människor har det här med att falla. Det är inte en dålig sak, det är så man tränar.
Och det har blivit mycket mycket bättre för mig, min osäkerhet är inte alls lika stor (vilket jag har fått mycket träning och bekräftelse på genom att vistas med familjen. Oj vad olika åsikter vi har. Och oj vilken bra träning det är att hålla fast vid sina åsikter och inte böja sig av rädsla för att andra ska ogilla en). Men det är fortfarande jobb. Det är hårt jobb, men inte tråkigt. Resultatet jag får (i form av att mer och mer inse med hjärtat hur världen verkligen är funtad (en väldigt väldigt vacker plats)) är värt allting. Jag faller flera gånger om dagen, men jag bestämmer mig också för att resa mig flera gånger om dagen. Och varje gång man reser sig blir det lite lättare till nästa gång.
Det handlar om att komma ihåg att det finns något utöver, komma ihåg känslan man hade när allting kändes så bra, fortsätta påminna sig om sin egen sanning.
onsdag 26 oktober 2011
Flyttat
Det blev flytt i slutändan. För drygt en vecka sedan åkte vi hem till morsan och kan bo hos henne ett tag. Så nu söker vi jobb för fulla muggar och det ger resultat. Igor har haft ett erbjudande men det behövdes starta företag i slutändan och vi får se vad som händer med det. Själv har jag kanske chans på en praktikplats, jag ska höra med AMS vad de säger.
Annars är allting bra. Det känns helt fantastiskt att vara vid liv, har ni tänkt på det? Vilken otrolig chans det är att vara vid liv, vilka möjligheter det ger. Det finns ju hur mycket som helst att uppleva och göra, och allting är mitt om jag väljer det. Vem kan klaga på kroppens utseende när den möjliggör min vistelse på jorden? Det räcker hur långt som helst, att jag faktiskt har ett transportmedel här nere så att jag kan göra allt jag vill. Hade jag bara varit en själ te x hade jag inte kunnat göra nånting nere på jorden, bara flutit omkring. Men nu kan jag röra mig dit jag vill, göra vad jag vill. Vad spelar det för roll hur kroppen ser ut? Den är i slutändan bara ett medel för vistelsen på jorden, och den gör sitt jobb otroligt bra!
O dessutom, vad spelar det för roll vad som hände i barndomen? Alla trauman och svårigheter man gått igenom. Det går att jobba bort dem, det är ingen omöjlighet att bli fri från dem. Och det är ett litet pris att betala för att överhuvudtaget få vara här nere på jorden, att få uppleva allting. Man har ett liv, ett alldeles eget liv att göra precis vad man vill med. Den chansen är fantastisk, helt otrolig. För man är fri, oavsett vad man tycker och tror så är man i slutändan fri. Det är mitt liv, jag gör vad jag vill med det. Man har inga skyldigheter till någon annan, den andra personen är också ett liv och har samma möjligheter som mig att vara fri om den väljer det. Det finns ingen som kan skada dig i längden om du inte själv väljer det. Du kan välja att jobba med händelsen och bli kvitt den. Valet ligger i dina händer, du har full kontroll och är fullt ansvarig. Ingen annan. Och vad alla runt omkring dig än säger, fortsätt. För det går, det går att bli fri. När man väl tar fullt ansvar för sitt liv finns det ingenting som kan stoppa en, ingenting.
Annars är allting bra. Det känns helt fantastiskt att vara vid liv, har ni tänkt på det? Vilken otrolig chans det är att vara vid liv, vilka möjligheter det ger. Det finns ju hur mycket som helst att uppleva och göra, och allting är mitt om jag väljer det. Vem kan klaga på kroppens utseende när den möjliggör min vistelse på jorden? Det räcker hur långt som helst, att jag faktiskt har ett transportmedel här nere så att jag kan göra allt jag vill. Hade jag bara varit en själ te x hade jag inte kunnat göra nånting nere på jorden, bara flutit omkring. Men nu kan jag röra mig dit jag vill, göra vad jag vill. Vad spelar det för roll hur kroppen ser ut? Den är i slutändan bara ett medel för vistelsen på jorden, och den gör sitt jobb otroligt bra!
O dessutom, vad spelar det för roll vad som hände i barndomen? Alla trauman och svårigheter man gått igenom. Det går att jobba bort dem, det är ingen omöjlighet att bli fri från dem. Och det är ett litet pris att betala för att överhuvudtaget få vara här nere på jorden, att få uppleva allting. Man har ett liv, ett alldeles eget liv att göra precis vad man vill med. Den chansen är fantastisk, helt otrolig. För man är fri, oavsett vad man tycker och tror så är man i slutändan fri. Det är mitt liv, jag gör vad jag vill med det. Man har inga skyldigheter till någon annan, den andra personen är också ett liv och har samma möjligheter som mig att vara fri om den väljer det. Det finns ingen som kan skada dig i längden om du inte själv väljer det. Du kan välja att jobba med händelsen och bli kvitt den. Valet ligger i dina händer, du har full kontroll och är fullt ansvarig. Ingen annan. Och vad alla runt omkring dig än säger, fortsätt. För det går, det går att bli fri. När man väl tar fullt ansvar för sitt liv finns det ingenting som kan stoppa en, ingenting.
fredag 7 oktober 2011
I Sverige
Ja, uppdateringar är inte riktigt jag som vi alla märker. :) Vi klarade liftningen utan problem, i slutändan kom vi till Rödbyhavn via färjan onsdag kväll förra veckan och vi tog vi tåget sista biten upp till Köpenhamn och över till Sverige. Där fick vi sova hos Anna för en natt innan vi fick rummet i Malmö på torsdag.
Så där är vi nu alltså, i Malmö, på Möllan. Vi har ett rum i en jättefin lgh med en bra värd. Vi söker jobb men börjar fundera om Malmö kanske inte är bästa stället att hitta jobb. Om vi åker närmare familjen kommer vi dels kunna bo billigare och dels har vi kontakter som kan hjälpa oss hitta jobb. Å andra sidan kanske det inte finns så mycket jobb. Å tredje sidan kanske de jobb som finns i Malmö är helt översökta så man har ingen chans iaf. Vi funderar fram och tillbaka. Ytterligare ett annat argument för att komma närmare familjen är för att det är närmare naturen. Bo i lägenhet är okej för mig än så länge men Igor är inget större fan av att bo i en "kista utan möjlighet att gå ut" som han säger.
Det blir en snabb uppdatering, men ni får ett foto av oss på köpet. Enda fotot vi har av oss tillsammans, så ni har inte blivit undanhållna några. :) Det är från Spanien när vi jobbade med husrenovering hos kompisen vars land vi bodde på i slutet.
Så där är vi nu alltså, i Malmö, på Möllan. Vi har ett rum i en jättefin lgh med en bra värd. Vi söker jobb men börjar fundera om Malmö kanske inte är bästa stället att hitta jobb. Om vi åker närmare familjen kommer vi dels kunna bo billigare och dels har vi kontakter som kan hjälpa oss hitta jobb. Å andra sidan kanske det inte finns så mycket jobb. Å tredje sidan kanske de jobb som finns i Malmö är helt översökta så man har ingen chans iaf. Vi funderar fram och tillbaka. Ytterligare ett annat argument för att komma närmare familjen är för att det är närmare naturen. Bo i lägenhet är okej för mig än så länge men Igor är inget större fan av att bo i en "kista utan möjlighet att gå ut" som han säger.
Det blir en snabb uppdatering, men ni får ett foto av oss på köpet. Enda fotot vi har av oss tillsammans, så ni har inte blivit undanhållna några. :) Det är från Spanien när vi jobbade med husrenovering hos kompisen vars land vi bodde på i slutet.
söndag 25 september 2011
On our way
Sitter på ett cafe utefter motorvägen i Belgium. Vi är på väg till Sverige. :) Eftersom vi inte lyckats få ihop så mycket pengar som vi hade hoppats på i druvplockningen så prioriterar vi inte buss utan liftar oss fram.
Så vi startade igår vid lunch från Perpignan. Första sträckan hade vi faktiskt planerat och från en hemsida ordnat lift med en privatperson som skulle till Paris. Så igår kväll vid 21-tiden kom vill till en stor tankstation utanför Paris. Där övernattade med våra sovsäckar och liggunderlag i en liten dunge vi hittade. Kl 9 i morses började vi lifta, och vid 12-tiden hade vi napp med en fransman som skulle till Lille. Så vi fick lift med honom ända till belgiska gränsen och det är där vi är nu. Vi kommer antagligen försöka ta oss till Bryssel idag och väl där övernatta och ta oss vidare imorgon.
Det är en kort uppdatering om läget. Vi har rum i Malmö från den sista september så vi har en vecka på oss att lifta. Det är gott om tid.
(Mamma: Nej, du behöver inte ringa. Jag blir inte våldtagen på vägen och vi är ok. ;))
Så vi startade igår vid lunch från Perpignan. Första sträckan hade vi faktiskt planerat och från en hemsida ordnat lift med en privatperson som skulle till Paris. Så igår kväll vid 21-tiden kom vill till en stor tankstation utanför Paris. Där övernattade med våra sovsäckar och liggunderlag i en liten dunge vi hittade. Kl 9 i morses började vi lifta, och vid 12-tiden hade vi napp med en fransman som skulle till Lille. Så vi fick lift med honom ända till belgiska gränsen och det är där vi är nu. Vi kommer antagligen försöka ta oss till Bryssel idag och väl där övernatta och ta oss vidare imorgon.
Det är en kort uppdatering om läget. Vi har rum i Malmö från den sista september så vi har en vecka på oss att lifta. Det är gott om tid.
(Mamma: Nej, du behöver inte ringa. Jag blir inte våldtagen på vägen och vi är ok. ;))
fredag 9 september 2011
Fundera ett varv till
Visste ni att USAs centralbank till viss del är privatägd? Så när USAs regering vill ha pengar lånar de från centralbanken (med ränta såklart.) Första slutsaten: Centralbanken (och därmed privatägda banker som äger centralbanken) tjänar pengar när regeringen lånar pengar.
Vad är den mest luckrativa business du kan vara i? Mitt svar: krig. Du går in i ett krig för att vinna och du försvarar ditt land för att vinna. Krig kostar pengar. Så när USA är i krig och behöver pengar, var får de dem ifrån? Centralbanken. Som vi har sett tjänar pengar när regeringen lånar. Andra slutsaten: Centralbanken (och därmed privatägda banker som äger centralbanken) tjänar på att USA är i krig eftersom de gör stora pengar på det.
Måste vara perfekt att vara på toppen. Tänk på det: du är bankägare, äger en del av USAs centralbank och varje gång USA är i krig tjänar du grova pengar.
Du stödde den sittande presidentens valkampanj och han vet att om han inte springer dina ärenden kommer det inte bli något mer stöd nästa valomgång. (Goldman Sachs stödde te x Obamas presidentkampanj med $1 013 091, JP Morgan: $808 799, Citigroup: $736 771, Morgan Stanley: $512 232. http://www.opensecrets.org/pres08/contrib.php?cid=N00009638 )
Slutsats: Presidenten kommer springa dina ärenden. Du tjänar pengar på att landet är i krig.
Som sagt, det måste vara fantastiskt att vara bankdirektör på toppen. Du måste inte investera i vapen och militär utrustning, för du har ett helt land i din hand. Bara peka åt vilket håll landet ska gå och vips, marionetten springer ditåt. Och du skrattar hela vägen till banken (alltså: ditt eget kontor)
Någon som på allvar tror att vi kommer utrota krig? Någon som på allvar tror att de som styr vill utrota krig?
Fler saker i samma ämne: Någon som tror vi kommer utrota sjukdomar när det finns företag som tjänar grova pengar på att i är sjuka?
Någon som tror att u-länder kommer utvecklas till i-länder när de är mer värda som de är? I-landet hjälper u-landet ekonomiskt, i utbyte kan i-landet kräva både diamant- och oljeresurser lite som de vill. Diamant- och oljeresurser som är u-landets viktigaste exportvara. Men hoppsan, nu kan de visst inte exportera det längre för i-landet har redan tagit vad de behöver. Bäst att låna mer pengar för att klara av allt.
Mycket smart. Allt medan vi skänker pengar och hoppas på en bättre värld.
Är det någon mer än jag som känner sig, om inte lurad så i alla fall inte fullt så säker längre på att det är de påstådda arabländerna som är problemet här i världen?
Ytterligare en fundering jag har. Hur ser logiken ut bakom att förbjuda cannabis medan datura och änglatrumpet kan odlas i trädgården? Datura och änglatrumpet är något av det giftigaste du kan ta, de ger en hallucinogenik tripp där du inte kan skilja verkligheten från hallucination. (Med "vanliga" halluciogena är du medveten att ormen du ser inte är riktigt, att trädet fortfarande är ett träd även om trädkronan ser väldigt mycket ut som en katt). Du befinner dig flera timmar i en värld som kan vara helt upp- och ner-vänd. Vissa har haft väldigt skrämmande upplevelser a´la monster som jagar en och du vet inte vad som är sant, vad som är hallucination.
En av Igors vänner från Portugal som testade datura var en erfaren halluciogenanvändare och han slutade med magpumpning och det tog ett tag innan var normal igen. Två andra jag har hört om blev aldrig riktigt sig själva efter en daturatripp. Båda växterna kan leda till döden om de överdoseras (något som te x cannabis aldrig haft ett enda rapporterat fall av). Bland schamaner i Sydamerika är det endast de mest erfarna som använder det. Tyck vad du vill om schamaner och växter (själv har jag ändrat åsikt sen min Ayaschaupplevelse men det är en annan historia), men det säger en del av hur starka de är.
Så, den som säger att de droger som är förbjudna är det för deras farlighet har inte sett hela bilden. Vad kan ligga bakom förbudet? Jag har inget svar på frågan men jag vet att min något naiva bild av att endast effekt och farlighet ligger bakom ett förbud är borta. Hade det varit sant hade jag inte sett datura över hela druvfälten här i Frankrike och min mamma hade inte haft en änglatrumpet på verandan.
Jag avslutar det väldigt långa inlägget med en vardaglig uppgift som jag har missat att säga på bloggen. Jag är sedan årsskiftet vegan (och har pga/ tack vare det gått ner 12 kg. Det har tagit mig ett tag att vänja mig vid mig själv). Dessutom sparar jag ut mitt hår efter ett vad med en kompis i Orgiva. Han klipper av sig sitt långa hår och jag sparar mitt. Det är nu ner till axlarna och mot alla odds gillar jag det.
Plus: Vi letar rum i Malmö. Vi har bestämt oss: vi åker till Sverige efter druvplockningen. (Nu kan ni dansa segerdans ;)) (Ni i Skåne, är det någon som vet ett ledigt rum? Lund kan övervägas också om det ser ut att bli svårt att hitta i Malmö)
Vad är den mest luckrativa business du kan vara i? Mitt svar: krig. Du går in i ett krig för att vinna och du försvarar ditt land för att vinna. Krig kostar pengar. Så när USA är i krig och behöver pengar, var får de dem ifrån? Centralbanken. Som vi har sett tjänar pengar när regeringen lånar. Andra slutsaten: Centralbanken (och därmed privatägda banker som äger centralbanken) tjänar på att USA är i krig eftersom de gör stora pengar på det.
Måste vara perfekt att vara på toppen. Tänk på det: du är bankägare, äger en del av USAs centralbank och varje gång USA är i krig tjänar du grova pengar.
Du stödde den sittande presidentens valkampanj och han vet att om han inte springer dina ärenden kommer det inte bli något mer stöd nästa valomgång. (Goldman Sachs stödde te x Obamas presidentkampanj med $1 013 091, JP Morgan: $808 799, Citigroup: $736 771, Morgan Stanley: $512 232. http://www.opensecrets.org/pres08/contrib.php?cid=N00009638 )
Slutsats: Presidenten kommer springa dina ärenden. Du tjänar pengar på att landet är i krig.
Som sagt, det måste vara fantastiskt att vara bankdirektör på toppen. Du måste inte investera i vapen och militär utrustning, för du har ett helt land i din hand. Bara peka åt vilket håll landet ska gå och vips, marionetten springer ditåt. Och du skrattar hela vägen till banken (alltså: ditt eget kontor)
Någon som på allvar tror att vi kommer utrota krig? Någon som på allvar tror att de som styr vill utrota krig?
Fler saker i samma ämne: Någon som tror vi kommer utrota sjukdomar när det finns företag som tjänar grova pengar på att i är sjuka?
Någon som tror att u-länder kommer utvecklas till i-länder när de är mer värda som de är? I-landet hjälper u-landet ekonomiskt, i utbyte kan i-landet kräva både diamant- och oljeresurser lite som de vill. Diamant- och oljeresurser som är u-landets viktigaste exportvara. Men hoppsan, nu kan de visst inte exportera det längre för i-landet har redan tagit vad de behöver. Bäst att låna mer pengar för att klara av allt.
Mycket smart. Allt medan vi skänker pengar och hoppas på en bättre värld.
Är det någon mer än jag som känner sig, om inte lurad så i alla fall inte fullt så säker längre på att det är de påstådda arabländerna som är problemet här i världen?
Ytterligare en fundering jag har. Hur ser logiken ut bakom att förbjuda cannabis medan datura och änglatrumpet kan odlas i trädgården? Datura och änglatrumpet är något av det giftigaste du kan ta, de ger en hallucinogenik tripp där du inte kan skilja verkligheten från hallucination. (Med "vanliga" halluciogena är du medveten att ormen du ser inte är riktigt, att trädet fortfarande är ett träd även om trädkronan ser väldigt mycket ut som en katt). Du befinner dig flera timmar i en värld som kan vara helt upp- och ner-vänd. Vissa har haft väldigt skrämmande upplevelser a´la monster som jagar en och du vet inte vad som är sant, vad som är hallucination.
En av Igors vänner från Portugal som testade datura var en erfaren halluciogenanvändare och han slutade med magpumpning och det tog ett tag innan var normal igen. Två andra jag har hört om blev aldrig riktigt sig själva efter en daturatripp. Båda växterna kan leda till döden om de överdoseras (något som te x cannabis aldrig haft ett enda rapporterat fall av). Bland schamaner i Sydamerika är det endast de mest erfarna som använder det. Tyck vad du vill om schamaner och växter (själv har jag ändrat åsikt sen min Ayaschaupplevelse men det är en annan historia), men det säger en del av hur starka de är.
Så, den som säger att de droger som är förbjudna är det för deras farlighet har inte sett hela bilden. Vad kan ligga bakom förbudet? Jag har inget svar på frågan men jag vet att min något naiva bild av att endast effekt och farlighet ligger bakom ett förbud är borta. Hade det varit sant hade jag inte sett datura över hela druvfälten här i Frankrike och min mamma hade inte haft en änglatrumpet på verandan.
Jag avslutar det väldigt långa inlägget med en vardaglig uppgift som jag har missat att säga på bloggen. Jag är sedan årsskiftet vegan (och har pga/ tack vare det gått ner 12 kg. Det har tagit mig ett tag att vänja mig vid mig själv). Dessutom sparar jag ut mitt hår efter ett vad med en kompis i Orgiva. Han klipper av sig sitt långa hår och jag sparar mitt. Det är nu ner till axlarna och mot alla odds gillar jag det.
Plus: Vi letar rum i Malmö. Vi har bestämt oss: vi åker till Sverige efter druvplockningen. (Nu kan ni dansa segerdans ;)) (Ni i Skåne, är det någon som vet ett ledigt rum? Lund kan övervägas också om det ser ut att bli svårt att hitta i Malmö)
fredag 2 september 2011
Funderingar för stunden
Jag går i funderingar hur jag vill ha mitt liv. Det har just börjat gå upp för mig att jag inte kan förlita mig på att bara gå o lämna några CV i stan för att få jobb. Det gäller att tänka Europa, det gäller att tänka i förväg och det gäller att se möjligheter. Kan jag göra business av det här? Finns det något som ingen annan tänkt på i den här situationen som jag kan dra nytta av? Finns det något jag kan göra som har låga utgifter men potentiellt hög inkomst? Finns det något säsongsarbete som är bra att söka nu? Finns det någon festival eller marknad vi kan besöka och sälja på?
För att ärlig så sköter Igor den här biten rätt så mycket för han har tänket sedan några år tillbaka och jag har hittills bara tänkt "ähh, det ordnar sig". Vilket det nu inte gör om jag inte tänker själv. Men jag kommer dit så smått. Jag gillar det, det öppnar upp möjligheter och man måste använda huvudet. För gör man inte det så har min inte mat för dagen.
Nu när vi har gjort den här vindruveplockning (som för övrigt har startat men det är lugnt nu i början. Druvorna är inte tillräckligt söta än så vi plockar inte varje dag. Och det är inte så farligt som jag trodde. Jag har hört skräckhistorier om värkande ryggar det men vi käkar homoepatisk Arnica och ger massage varje kväll så jag lider inte alls so far. Å andra sidan kanske jag säger något helt annat efter de tre veckorna som det kommer pågå.). Iaf, efter det här kommer vi ha pengar nog att klara vintern men vi vill gärna tjäna ihop mer för att kunna göra Afrikaresan. Så vi ser om vi kan få ytterligare en druvplockning norrut, vi har frågat runt och väntar på svar. Men det ser ut nu som att vi kommer spendera vintern i Sverige. Det är dött här nere med jobb iaf så det är ett ypperligt tillfälle att tjäna pengar hemma. (Men börja inte dansa segerdans än, vi kanske kommer på en annan plan och det är synd att bli besviken ;))
Så vad jag funderar på nu är hur jag vill ha mitt liv. Jag kan bli så rastlös och vill göra saker, resa runt, men funderar på om det bara är att springa för i slutändan blir dagarna likadana då också. Samtidigt vill jag ha vänner runtomkring och då verkar det vara bättre att stanna på ett ställe för att kunna bygga upp en relation. I Orgiva börjar jag bli lite trött på att bo i ett engelskt community (det är otroligt mycket engelsmän och tyskar där.) Jag har många kompisar där, flera ställen där vi alltid är välkomna att stanna. Men inga direkt personer jag skulle kalla vänner. Så mina tankar går i att flytta därifrån? Men då måste vi starta om någonstans, hur gör vi det utan att köpa/hyra land?
För övrigt kan jag snart mer franska än spanska (vilket inte är en bedrift eftersom jag fortfarande inte kan direkt mycket spanska. Ytterligare ett skäl till varför jag vill flytta från Orgiva.). Jag börjar inse hur bra det är att kunna språk, kanske skulle man satsa på att lära sig franska och spanska väldigt bra och då ha världen öppen?
Mannen i familjen vi bor hos här i Frankrike spenderade tio år som seglare, det blir jag också lite nyfiken på. Kanske skulle det var kul? :)
Det här är mest lösa tankar som går in och ut i huvudet: jag funderar lite, släpper dem, funderar lite till en annan gång.
En annan sak jag upptäckte häromveckan är denna: när jag letar efter något är jag dömd att aldrig se det. Till exempel: jag vill vara så där bouncing happy som jag förknippar mig själv med, så jag har en inre bild av hur det kommer vara och jag letar efter det i mitt liv. Men så upptäckte jag om jag stannar upp och tittar efter så har det funnits flera situationer där jag varit så bouncing happy, det har bara inte varit som jag föreställde mig. Och därför missade jag det och fortsatte att leta. Detsamma med perfekt liv. Jag stannade upp och tittade efter och insåg att allting i verkligheten stämde överens med hur jag ville ha mitt liv. Jag har ett jobb, vänner (de vi bor hos nu betraktar jag som vänner, det är fantastiska), mår bra, många destruktiva tankar har försvunnit. Men jag ser det inte för jag är fullt upptagen med att leta efter mitt perfekta liv. Det är som att letandet är separerat från själva livet. För vi (jag) tror att letandet och livet är sammanlänkade. Att vi letar efter det som livet saknar (partner, jobb, hus, vänner), hittar det, lägger till det i livet och går ut på en ny jakt för att hitta fler saknade delar. Och när vi har hittat alla saknade bitar slutar vi leta och är lyckliga. Men tänk om det inte fungerar så? Tänk om själva letande separerar oss från livet? Att vi inte letar för att finna, utan letar för letandes skull. Så den processen kommer alltid finnas i bakhuvudet och kommer inte stanna, för den är inte sammanlänkad med livet. Det är en process som föder sig själv. Förstår ni hur jag menar?
Så jag började fundera vad jag vill ha/ letar efter: lyckligt liv, bra relation med Igor, pengar, frid inombords, förståelse för människor. Och jag insåg att jag aldrig kommer hitta det för jag letar efter det. Om jag tar ett steg tillbaka kanske jag inser att de funnits där hela tiden men jag har inte sett det.
Nu försöker jag bara hitta ett sätta att få in mina insikter i verkligheten. (Ha! Jag gör det igen! Jag letar efter ett sätt. Om jag bara tar ett steg tillbaka så kanske allting faller på plats. Om jag slutar styra hur saker borde vara, hur det kommer ske, vad jag kan förvänta mig. Om jag levde i verkligheten som den är. Det är få gånger jag faktiskt har levt i verkligheten har jag insett. Mestadelen av mitt liv levs i mitt huvud.)
För att ärlig så sköter Igor den här biten rätt så mycket för han har tänket sedan några år tillbaka och jag har hittills bara tänkt "ähh, det ordnar sig". Vilket det nu inte gör om jag inte tänker själv. Men jag kommer dit så smått. Jag gillar det, det öppnar upp möjligheter och man måste använda huvudet. För gör man inte det så har min inte mat för dagen.
Nu när vi har gjort den här vindruveplockning (som för övrigt har startat men det är lugnt nu i början. Druvorna är inte tillräckligt söta än så vi plockar inte varje dag. Och det är inte så farligt som jag trodde. Jag har hört skräckhistorier om värkande ryggar det men vi käkar homoepatisk Arnica och ger massage varje kväll så jag lider inte alls so far. Å andra sidan kanske jag säger något helt annat efter de tre veckorna som det kommer pågå.). Iaf, efter det här kommer vi ha pengar nog att klara vintern men vi vill gärna tjäna ihop mer för att kunna göra Afrikaresan. Så vi ser om vi kan få ytterligare en druvplockning norrut, vi har frågat runt och väntar på svar. Men det ser ut nu som att vi kommer spendera vintern i Sverige. Det är dött här nere med jobb iaf så det är ett ypperligt tillfälle att tjäna pengar hemma. (Men börja inte dansa segerdans än, vi kanske kommer på en annan plan och det är synd att bli besviken ;))
Så vad jag funderar på nu är hur jag vill ha mitt liv. Jag kan bli så rastlös och vill göra saker, resa runt, men funderar på om det bara är att springa för i slutändan blir dagarna likadana då också. Samtidigt vill jag ha vänner runtomkring och då verkar det vara bättre att stanna på ett ställe för att kunna bygga upp en relation. I Orgiva börjar jag bli lite trött på att bo i ett engelskt community (det är otroligt mycket engelsmän och tyskar där.) Jag har många kompisar där, flera ställen där vi alltid är välkomna att stanna. Men inga direkt personer jag skulle kalla vänner. Så mina tankar går i att flytta därifrån? Men då måste vi starta om någonstans, hur gör vi det utan att köpa/hyra land?
För övrigt kan jag snart mer franska än spanska (vilket inte är en bedrift eftersom jag fortfarande inte kan direkt mycket spanska. Ytterligare ett skäl till varför jag vill flytta från Orgiva.). Jag börjar inse hur bra det är att kunna språk, kanske skulle man satsa på att lära sig franska och spanska väldigt bra och då ha världen öppen?
Mannen i familjen vi bor hos här i Frankrike spenderade tio år som seglare, det blir jag också lite nyfiken på. Kanske skulle det var kul? :)
Det här är mest lösa tankar som går in och ut i huvudet: jag funderar lite, släpper dem, funderar lite till en annan gång.
En annan sak jag upptäckte häromveckan är denna: när jag letar efter något är jag dömd att aldrig se det. Till exempel: jag vill vara så där bouncing happy som jag förknippar mig själv med, så jag har en inre bild av hur det kommer vara och jag letar efter det i mitt liv. Men så upptäckte jag om jag stannar upp och tittar efter så har det funnits flera situationer där jag varit så bouncing happy, det har bara inte varit som jag föreställde mig. Och därför missade jag det och fortsatte att leta. Detsamma med perfekt liv. Jag stannade upp och tittade efter och insåg att allting i verkligheten stämde överens med hur jag ville ha mitt liv. Jag har ett jobb, vänner (de vi bor hos nu betraktar jag som vänner, det är fantastiska), mår bra, många destruktiva tankar har försvunnit. Men jag ser det inte för jag är fullt upptagen med att leta efter mitt perfekta liv. Det är som att letandet är separerat från själva livet. För vi (jag) tror att letandet och livet är sammanlänkade. Att vi letar efter det som livet saknar (partner, jobb, hus, vänner), hittar det, lägger till det i livet och går ut på en ny jakt för att hitta fler saknade delar. Och när vi har hittat alla saknade bitar slutar vi leta och är lyckliga. Men tänk om det inte fungerar så? Tänk om själva letande separerar oss från livet? Att vi inte letar för att finna, utan letar för letandes skull. Så den processen kommer alltid finnas i bakhuvudet och kommer inte stanna, för den är inte sammanlänkad med livet. Det är en process som föder sig själv. Förstår ni hur jag menar?
Så jag började fundera vad jag vill ha/ letar efter: lyckligt liv, bra relation med Igor, pengar, frid inombords, förståelse för människor. Och jag insåg att jag aldrig kommer hitta det för jag letar efter det. Om jag tar ett steg tillbaka kanske jag inser att de funnits där hela tiden men jag har inte sett det.
Nu försöker jag bara hitta ett sätta att få in mina insikter i verkligheten. (Ha! Jag gör det igen! Jag letar efter ett sätt. Om jag bara tar ett steg tillbaka så kanske allting faller på plats. Om jag slutar styra hur saker borde vara, hur det kommer ske, vad jag kan förvänta mig. Om jag levde i verkligheten som den är. Det är få gånger jag faktiskt har levt i verkligheten har jag insett. Mestadelen av mitt liv levs i mitt huvud.)
fredag 12 augusti 2011
Frankrike
Nu har det gatt undan. Jag ar inte langre i Spanien utan i Frankrike. Vi hade sagt att vi aker hit i slutet av juli, och slutet av juli kom och har ar jag nu. Igor ar fortfarande kvar i Orgiva for innan vi akte fick han ett byggjobb for en vecka eller tva sa han kommer senare.
Sa jag bor hos vanner till ett par av vara vanner i Orgiva. Familj med en 19-arig dotter och de bor pa landet ungerfar en mil utanfor Perpignan i sodra Frankrike. De ar otroligt trevliga och har kort runt mig for att hitta jobb (sa vi har druvplockarjobb som startar i sep i haller pa i 3 veckor. Super!) och hjalper mig med oppna armar i allt annat jag behover. De ar engelsman men pratar franska for de har bott har i 10 ar.
Var plan just nu (man ska alltid ta vad vi sager med en nypa salt for vi andrar oss och kommer pa battre ideer allt eftersom), ar att tjana ihop pengar, kopa en bil och aka till afrika for att salja den. Vi har hort att man kan gora en vinst pa det sa vi tankte att vi testar. Det ar Mali eller Senegal vi antagligen kommer aka till.
Efter druvplockning behover vi ytterligare jobb for att ha rad sa vara alternativ just nu ar att komma till Sverige o leta jobb eller forsoka hitta ytterligare ett druvplockarjobb norrut i Frankrike. (Min mamma hoppas pa det forsta alternativet ;)). Vi far se vad som hander.
Utover det jobbar jag med ngt som heter The Work, en metod som gar ut pa att se vad som ar sant relativt till verkligheten. Huvudsakliga tanken bakom ar att nar vi ar i fas med verkligheten mar vi bra, nar vi gar emot den mar vi daligt. Ett enkelt exempel ar tex "Han borde diska". Ar det sant jmf med verkligheten? Nej, for han har ju uppenbarligen inte gjort det. Att han borde ha gjort det ar bara en asikt eftersom verkligheten uppenbarligen sager nagot annat.Och det enda resultatet fran att tanka sa ar att jag blir irriterad. Sa nar jag gar emot verkligheten lider jag, nar jag accepterar den mar jag bra. Losningen pa just detta exempel kan tex vara att antingen far jag sjalv diska eller sa far jag saga till att jag vill att han ska diska. Och om han sager nej sa far jag diska sjalv eller lata det vara, for att fortsatta tanka att han SKA diska gor mig bara irriterad och andrar inget i verkligheten. Disken ar fortfarande dar.
Utover den huvudsakliga tanken sa finns ocksa dessa ideer:
# Allt vi upplever ar bara tankar. Byter vi tanke byter vi ocksa var vi kanner for det. Alltsa kan vi sjalva styra hur vi mar.
# Vad vi irriterar oss pa hos andra ar en projektion av vad vi irriterar oss pa hos oss sjalva.
Allt det har testar man med fyra fragor och man far fram sina svar. Sa man skriver ner sin tanke och sedan fragar man 1.Ar det sant? 2.Kan jag vara alldeles saker pa att det ar sant? (Om man har svarat ja pa forsta fragan) 3.Vad kanner jag nar jag tanker den tanken? 4. Vad skulle jag kanna om tanken uteblev? (Alltsa om jag var i samma situation jag ar i men inte kunde tanka den tanken).
Det ar en fantastisk metod och man behover inte tro pa ett ord av vad jag sager utan bara testa for sig sjalv och se vad som hander. Det finns mer att lasa om man soker pa The Work med Byron Katie. Hon har ocksa flera bocker utgivna, bland annat Alska livet som det ar, dar hon forklarar hela metoden.
Resultatet av att stalla fragorna kan vara bade stora och sma. Jag har allt fran att bara kanna mig lite lattare till mods till euforikanslan jag skrev om i forra inlagget. Den var ett resultat av att undersoka mina tankar.
Dessutom gillar jag metoden for den ar enkel och inte inkluderar att meditera i tva veckor for att kanske komma fram till ett svar. Det ar en handfast metod som funkar och dessutom inte tar mer an 10 min att gora varje gang.
Sa jag bor hos vanner till ett par av vara vanner i Orgiva. Familj med en 19-arig dotter och de bor pa landet ungerfar en mil utanfor Perpignan i sodra Frankrike. De ar otroligt trevliga och har kort runt mig for att hitta jobb (sa vi har druvplockarjobb som startar i sep i haller pa i 3 veckor. Super!) och hjalper mig med oppna armar i allt annat jag behover. De ar engelsman men pratar franska for de har bott har i 10 ar.
Var plan just nu (man ska alltid ta vad vi sager med en nypa salt for vi andrar oss och kommer pa battre ideer allt eftersom), ar att tjana ihop pengar, kopa en bil och aka till afrika for att salja den. Vi har hort att man kan gora en vinst pa det sa vi tankte att vi testar. Det ar Mali eller Senegal vi antagligen kommer aka till.
Efter druvplockning behover vi ytterligare jobb for att ha rad sa vara alternativ just nu ar att komma till Sverige o leta jobb eller forsoka hitta ytterligare ett druvplockarjobb norrut i Frankrike. (Min mamma hoppas pa det forsta alternativet ;)). Vi far se vad som hander.
Utover det jobbar jag med ngt som heter The Work, en metod som gar ut pa att se vad som ar sant relativt till verkligheten. Huvudsakliga tanken bakom ar att nar vi ar i fas med verkligheten mar vi bra, nar vi gar emot den mar vi daligt. Ett enkelt exempel ar tex "Han borde diska". Ar det sant jmf med verkligheten? Nej, for han har ju uppenbarligen inte gjort det. Att han borde ha gjort det ar bara en asikt eftersom verkligheten uppenbarligen sager nagot annat.Och det enda resultatet fran att tanka sa ar att jag blir irriterad. Sa nar jag gar emot verkligheten lider jag, nar jag accepterar den mar jag bra. Losningen pa just detta exempel kan tex vara att antingen far jag sjalv diska eller sa far jag saga till att jag vill att han ska diska. Och om han sager nej sa far jag diska sjalv eller lata det vara, for att fortsatta tanka att han SKA diska gor mig bara irriterad och andrar inget i verkligheten. Disken ar fortfarande dar.
Utover den huvudsakliga tanken sa finns ocksa dessa ideer:
# Allt vi upplever ar bara tankar. Byter vi tanke byter vi ocksa var vi kanner for det. Alltsa kan vi sjalva styra hur vi mar.
# Vad vi irriterar oss pa hos andra ar en projektion av vad vi irriterar oss pa hos oss sjalva.
Allt det har testar man med fyra fragor och man far fram sina svar. Sa man skriver ner sin tanke och sedan fragar man 1.Ar det sant? 2.Kan jag vara alldeles saker pa att det ar sant? (Om man har svarat ja pa forsta fragan) 3.Vad kanner jag nar jag tanker den tanken? 4. Vad skulle jag kanna om tanken uteblev? (Alltsa om jag var i samma situation jag ar i men inte kunde tanka den tanken).
Det ar en fantastisk metod och man behover inte tro pa ett ord av vad jag sager utan bara testa for sig sjalv och se vad som hander. Det finns mer att lasa om man soker pa The Work med Byron Katie. Hon har ocksa flera bocker utgivna, bland annat Alska livet som det ar, dar hon forklarar hela metoden.
Resultatet av att stalla fragorna kan vara bade stora och sma. Jag har allt fran att bara kanna mig lite lattare till mods till euforikanslan jag skrev om i forra inlagget. Den var ett resultat av att undersoka mina tankar.
Dessutom gillar jag metoden for den ar enkel och inte inkluderar att meditera i tva veckor for att kanske komma fram till ett svar. Det ar en handfast metod som funkar och dessutom inte tar mer an 10 min att gora varje gang.
torsdag 28 juli 2011
Sanningen, åsikter och fri vilja
Jag har ett bra tag gjort anspråk på att sitta på Sanningen. Inte boostat med det, inte föraktat, bara inom mig själv ansett att jag har hittat rätt. (Lustigt nog har mina åsikter ändrats under tiden, men allt jämt har jag varit Sanningens budbärare. Väldigt praktiskt det där att jag kan ändra mig och fortfarande ha hittat Sanningen, jag gillade verkligen den delen av det hela).
Den logiska biten av mig själv har såklart insett att jag nog har en och annan brist i mitt resonemang och jag insåg att det handlade om rädsla. Ett behov att kontrollera verkligheten, att det måste finnas någonting som är objektivt sant. För vad är världen om subjektivitet är allt som existerar? Det skulle inte finnas något rätt eller fel te x. (Vilket är en väldigt stor tanke när man inser vidden av den.)
Så häromdagen kom det, som en total blixt från klar himmel, insikten att det inte finns En Sanning, bara åsikter och olika sinnesstämningar att vara i. För varför skulle Ovillkorlig kärlek vara en mer sanningsenlig sinnesstämning än Förakt? (Jag har försökt hävda det inom mig själv ett bra tag). Varför skulle en gammal bok vara mer sanning än en annan gammal bok? Det är bara åsikterna i böckerna som skiljer sig åt, men ingen är mer rätt än den andra. Allt det här ger ju också den logiska sammanfattningen att det jag säger just nu inte är mer sanning än det jag trodde tidigare, de är bara olika åsikter. Skillnaden är att jag personligen mår bättre med den här åsikten. Någon annan skulle kanske valt annorlunda.
Så häromdagen kom det, som en total blixt från klar himmel, insikten att det inte finns En Sanning, bara åsikter och olika sinnesstämningar att vara i. För varför skulle Ovillkorlig kärlek vara en mer sanningsenlig sinnesstämning än Förakt? (Jag har försökt hävda det inom mig själv ett bra tag). Varför skulle en gammal bok vara mer sanning än en annan gammal bok? Det är bara åsikterna i böckerna som skiljer sig åt, men ingen är mer rätt än den andra. Allt det här ger ju också den logiska sammanfattningen att det jag säger just nu inte är mer sanning än det jag trodde tidigare, de är bara olika åsikter. Skillnaden är att jag personligen mår bättre med den här åsikten. Någon annan skulle kanske valt annorlunda.
Jag insåg också häromveckan hur fantastiskt allting är om man accepterar verkligheten till fullo utan åsikter om hur det borde vara (Te x han borde diska; hon borde uppföra sig; hon borde inte ha dött etc.) Jag var i extas, ingenting i världen var fult, ingenting var dåligt. Döden var en konsekvens av att leva och därför inget sorgligt. Jag hade inget behov av att någonting eller någon skulle ändras, för jag vet inte vad som är bäst för andra. De som vill hitta ett annat synsätt har alla möjligheter, de som inte vill det gör det inte. Om det betyder att världen går under pga växthuseffekten så är det så, det betyder bara att alla har utnyttjat sin fria vilja. Och det är fantastiskt, jag kan inte ha en åsikt om hur någon borde göra. Jag kan säga att jag har ett sätt där du kan må väldigt bra, men vad människor sedan väljer har jag ingen åsikt om. Hade jag dött där och då så hade det inte gjort mig något, för jag var utan behov. Jag hade en önskan att få fortsätta min inre resa, men jag hade inget behov av det. Därför fanns det heller inget som någon kunde ta ifrån mig, inte ens livet. Jag insåg att lycka som hittas i det yttre gör dig till slav, lycka som hittas i det inre gör dig fri.
En stund senare gick jag och Igor till affären och när jag stod i kön insåg jag att Igor hade plånboken och han stod utanför. Så jag ropade på honom men han hörde mig inte, jag ropade en gång till och han hörde mig fortfarande inte och jag kom närmare och närmare kassan.
Jag hade en halvtimme tidigare funderat på hur jag någonsin skulle vilja välja att vara irriterad eller sur på någon när det är så otroligt destruktiva tankar. Varför skulle jag någonsin vilja välja en sån väg när jag kunde välja en byggd på kärlek. Jag såg mitt liv bygga på de tankarna från och med den stunden, aldrig mer skulle jag välja en annan väg. Den första tanken som kom till mig nu när jag stod i kön var: ”Dumma jävla hippie, varför fattar du inte att du har plånboken? Nähä, nu hörde du mig inte igen. Så jävla typiskt. Varför kan du inte bara stå så att jag ser dig. Men nej, gå inte längre bort då. Vad faaan, hur svårt ska det vara.” Haha!!
En stund senare gick jag och Igor till affären och när jag stod i kön insåg jag att Igor hade plånboken och han stod utanför. Så jag ropade på honom men han hörde mig inte, jag ropade en gång till och han hörde mig fortfarande inte och jag kom närmare och närmare kassan.
Jag hade en halvtimme tidigare funderat på hur jag någonsin skulle vilja välja att vara irriterad eller sur på någon när det är så otroligt destruktiva tankar. Varför skulle jag någonsin vilja välja en sån väg när jag kunde välja en byggd på kärlek. Jag såg mitt liv bygga på de tankarna från och med den stunden, aldrig mer skulle jag välja en annan väg. Den första tanken som kom till mig nu när jag stod i kön var: ”Dumma jävla hippie, varför fattar du inte att du har plånboken? Nähä, nu hörde du mig inte igen. Så jävla typiskt. Varför kan du inte bara stå så att jag ser dig. Men nej, gå inte längre bort då. Vad faaan, hur svårt ska det vara.” Haha!!
lördag 16 juli 2011
Livets andringar
Nagon (min forra chef Katarina? ;)) ville att jag skulle uppdatera oftare. Vilket jag blir glad av att hora (men inte direkt gor verklighet av :)). Men, nu tankte jag att vad sjutton, jag gor ett forsok att vara inspirerad.
Jag fortsatter min inre resa, aven om det kanske inte alltid aterspeglas pa bloggen. Kommer ihag nar jag lamnade Sverige i november forra aret. Jag trodde jag skulle vara tillbaka i mars, lite klokare och speciellt med en plan vad jag skulle plugga. Nu blev det inte riktigt sa och lika glad ar jag for det. Lustigt hur saker andrar sig. For lite drygt ett ar sedan var jag inte saker pa att jag skulle overleva sommaren. Depressionen borjade verkligen tara och jag funderade pa om det inte skulle vara lattare att ta slut pa allting. Jag hade funderat pa det ett tag utan att for den sakens skull velat gora allvar av det, det lag langt borta att jag skulle fullfolja det. Men just den har kvallen var annorlunda. Tanken kom upp men istallet for att sla bort den vaxte den fran en sekund till en annan och blev med ens verklighet. Jag tankte att jag har knivar i koksladan och jag har hort att om man sticker sig i magen sa forbloder man ganska snabbt. Jag lag dar i sangen, radd for vad jag kande, for nagonstans langt inne visste jag att jag ville inte do, jag ville bara komma ur depressionen. Sa jag tog all viljestyrka jag hade och skyndade mig ut och gick ut och gick tills allting lugnat sig lite. Nar jag kom hem gick jag direkt och la mig for att sova utan att rora vid tanken pa att ta livet av mig. Nasta dag var den akuta tanken borta och jag beslutade mig for att borja ata antidepressiva.
Under invanjningsperioden av pillren, det tar ca en manad for dem att ge effekt, var jag livradd att tanken skulle komma tillbaka igen och att jag inte skulle kunna kontrollera den. Det gjorde den inte, i alla fall inte i den formen. En kvall konstaterade jag bara att jag antagligen inte skulle overleva sommaren. Jag kande ingen vilja att ta livet av mig dar och da, men jag visste inom mig att nagon gang innan hostens intag skulle tanken komma tillbaka och jag skulle inte klara att sta emot det. Det kandes vemodigt att veta att ens dagar var raknade, men jag var inte radd. Jag tankte pa vad jag hade planerat under sommaren och undrade hur mycket av det jag skulle hinna med. Vi hade en slakttraff inplanerad i slutet av sommaren och jag insag att jag kanske aldrig skulle ta mig dit. Det var inget offertankande i det hela, bara ett vemodigt konstaterande.
Det blev dock aldrig sa, pillren kickade in och jag borjade sakta men sakert fa nasan over ytan. Tillrackligt mycket for att jag i slutet av aret kunde se sa pass klart att jag visste att jag ville ivag. Sa jag akte ivag, och som ni kanske kommer ihag sa skrev jag i borjan av min blogg att jag varit till en healer. Jag testade pa vinst och forlust och gjorde fem healingsessioner allt som allt, in i februari. I januari borjade jag trappa ner tabletterna och i februari slutade jag helt. Jag har varit fri fran depressionen sen dess och idag finns inte en tanke pa att vilja ta livet av mig
Nar jag tanker tillbaka pa den tiden jag kan i efterhand inte vara nagot annat an tacksam for under depressionen borjade jag ifragasatta. Jag insag att jag fortfarande inte var lycklig trots att jag kopte saker. Jag insag att jag aldrig hade blivit lycklig nagon langre stund av att kopa saker. Nar det val hade startat fortsatte det av sig sjalv och funderingarna vaxte. Utan dem hade jag aldrig kommit hit. Utan dem hade jag aldrig sett att det fanns nagot annat bortom ekorrhjul och senaste designtrenden.
Jag horde en kompis till min syster som hade gatt in i vaggen och min forsta tanke var "Vilken tur hon har, vem vet vad som kan komma ur det". Jag unnar manniskor en depression. Jag hoppas att manniskor nar sin egen botten. Ur det kan det bara komma bra saker, for det finns ingen annanstans an uppat att ga fran dar.
Jag fortsatter min inre resa, aven om det kanske inte alltid aterspeglas pa bloggen. Kommer ihag nar jag lamnade Sverige i november forra aret. Jag trodde jag skulle vara tillbaka i mars, lite klokare och speciellt med en plan vad jag skulle plugga. Nu blev det inte riktigt sa och lika glad ar jag for det. Lustigt hur saker andrar sig. For lite drygt ett ar sedan var jag inte saker pa att jag skulle overleva sommaren. Depressionen borjade verkligen tara och jag funderade pa om det inte skulle vara lattare att ta slut pa allting. Jag hade funderat pa det ett tag utan att for den sakens skull velat gora allvar av det, det lag langt borta att jag skulle fullfolja det. Men just den har kvallen var annorlunda. Tanken kom upp men istallet for att sla bort den vaxte den fran en sekund till en annan och blev med ens verklighet. Jag tankte att jag har knivar i koksladan och jag har hort att om man sticker sig i magen sa forbloder man ganska snabbt. Jag lag dar i sangen, radd for vad jag kande, for nagonstans langt inne visste jag att jag ville inte do, jag ville bara komma ur depressionen. Sa jag tog all viljestyrka jag hade och skyndade mig ut och gick ut och gick tills allting lugnat sig lite. Nar jag kom hem gick jag direkt och la mig for att sova utan att rora vid tanken pa att ta livet av mig. Nasta dag var den akuta tanken borta och jag beslutade mig for att borja ata antidepressiva.
Under invanjningsperioden av pillren, det tar ca en manad for dem att ge effekt, var jag livradd att tanken skulle komma tillbaka igen och att jag inte skulle kunna kontrollera den. Det gjorde den inte, i alla fall inte i den formen. En kvall konstaterade jag bara att jag antagligen inte skulle overleva sommaren. Jag kande ingen vilja att ta livet av mig dar och da, men jag visste inom mig att nagon gang innan hostens intag skulle tanken komma tillbaka och jag skulle inte klara att sta emot det. Det kandes vemodigt att veta att ens dagar var raknade, men jag var inte radd. Jag tankte pa vad jag hade planerat under sommaren och undrade hur mycket av det jag skulle hinna med. Vi hade en slakttraff inplanerad i slutet av sommaren och jag insag att jag kanske aldrig skulle ta mig dit. Det var inget offertankande i det hela, bara ett vemodigt konstaterande.
Det blev dock aldrig sa, pillren kickade in och jag borjade sakta men sakert fa nasan over ytan. Tillrackligt mycket for att jag i slutet av aret kunde se sa pass klart att jag visste att jag ville ivag. Sa jag akte ivag, och som ni kanske kommer ihag sa skrev jag i borjan av min blogg att jag varit till en healer. Jag testade pa vinst och forlust och gjorde fem healingsessioner allt som allt, in i februari. I januari borjade jag trappa ner tabletterna och i februari slutade jag helt. Jag har varit fri fran depressionen sen dess och idag finns inte en tanke pa att vilja ta livet av mig
Nar jag tanker tillbaka pa den tiden jag kan i efterhand inte vara nagot annat an tacksam for under depressionen borjade jag ifragasatta. Jag insag att jag fortfarande inte var lycklig trots att jag kopte saker. Jag insag att jag aldrig hade blivit lycklig nagon langre stund av att kopa saker. Nar det val hade startat fortsatte det av sig sjalv och funderingarna vaxte. Utan dem hade jag aldrig kommit hit. Utan dem hade jag aldrig sett att det fanns nagot annat bortom ekorrhjul och senaste designtrenden.
Jag horde en kompis till min syster som hade gatt in i vaggen och min forsta tanke var "Vilken tur hon har, vem vet vad som kan komma ur det". Jag unnar manniskor en depression. Jag hoppas att manniskor nar sin egen botten. Ur det kan det bara komma bra saker, for det finns ingen annanstans an uppat att ga fran dar.
lördag 25 juni 2011
Frankrike plus varderingar
Nu har vi en plan för framtiden: vi åker till södra Frankrike i slutet av juli och jobbar. Det är skördetid för vindruvor och det är många som behöver jobbare. Allt börjar i september men för att få jobb med de bästa farmarna gäller det att vara där i tid och leta. Så vi kommer ha hela augusti på oss att hitta nåt (vilket inte är några problem vad vi har fattat det som) och vi har fått kontakt med ett par vars land vi kan bo på under tiden. Skörden är på runt 3 veckor och eftersom druvorna mognar i takt med breddgraden så är ett alternativ att följa skörden norrut och på så vis jobba oss uppåt. Ett annat alternativ är att söka som äppelplockare i UK och Irland och efter druvorna ta sig dit och jobba under en längre period (två-tre månader). Vi får se vad som händer och fötter.
Förutom det har jag insett att jag under hela mitt liv överlevt snarare än levt. Rädslor har alltid i viss mån styrt mig och jag är så otroligt trött på det. Till största delen har det inte varit förlamande rädslor utan vardagliga rädslor som vi alla har: Vad tycker andra om mig?, Hur ska jag få andra att gilla mig?, Kan jag ha på mig de här kläderna?. Små saker som stjäl energi, som limiterar dig, som får dig att tro att du aldrig duger som du är. Slå upp vilket livsstilmagasin som helst och du kommer bli matad med att du kan köpa självkänsla och att du aldrig är riktigt bra precis som du är. Det finns alltid något att förbättra, alltid några kilon att gå ner, alltid lite hud som behöver färgade kemikalier. Det lustiga är att ingen av oss har varit med och bestämt reglerna, vi bara accepterar att någon annan har sagt att vi är för rynkiga, för tjocka, för bleka. För om våra värderingar skulle bestämmas om igen, vem skulle ha tyckt att "du är aldrig bra som du är" skulle ha varit ett bra sådant? Vi gör sådan skada på oss själva när vi tror på en sådan lögn. För fråga ärligt dig själv: finns det någon situation där värderingen "jag duger aldrig som jag är" någonsin gett mig något genuint positivt? Har jag någonsin känt en inre frid eller en lycka från den värderingen? Var har beslut jag fattat utifrån den värderingen lett mig? Till en mer kärleksfull relation med mig själv?
För sanningen är att vi alla är rakt igenom perfekta. Det är otroligt att vi lever i en värld där människor kan leva ett helt liv utan att ha inse att de är underbara, fantastiska varelser. Hur kan vi acceptera en värld där något sådant kan ske? Hur kan vi tycka att vi är högt utvecklade varelser när vi lever i ett samhälle vars främsta budskap är att du inte är bra som du är? Hur kan vi gå med på något sådant? Varför låter vi någon annan bestämma ideal som inte gagnar oss alls? (Varför har vi ideal överhuvudtaget när de är dömda att alltid utesluta någon?)
Jag vet att inte alltid är lätt att se, vi har trots allt blivit indoktrinerade att tro på lögnen. Men träna på det, träna varje dag på att se att du är fantastisk. Hitta ditt sätt: berätta för spegeln varje morgon, sätt upp små lappar överallt, skriv en jag-är-bra-bok varje kväll. Vadsomhelst som får dig närmare sanningen att du är perfekt. Och se samhällsvärderingarna för vad de är: en lögn någon tjänar grova pengar på.
För du är aldrig för gammal för att börja träna. Det spelar ingen roll om du inser sanningen om perfektion en vecka innan du dör, för du har trots allt levt en vecka med en sanning lika vacker som dig själv.
Och när du känner känslan av kärlek till dig själv och till andra finns det ingenting du vill byta bort den mot. Du kommer aldrig kunna gå igenom någonting på vägen som inte är värt mödan. Ingenting. Hur illa det än är, hur mycket rädslor du än måste gå igenom. Känslan av kärlek är värt allt.
Ett liv levt med rädsla är ett liv som överlevs. Ett liv levt utan rädsla är ett liv som levs.
Du är en vacker, fantastisk, underbar människa. Precis som du är. Har alltid varit, kommer alltid att förbli. Det finns inget annat sätt att vara på.
Jag älskar er.
Förutom det har jag insett att jag under hela mitt liv överlevt snarare än levt. Rädslor har alltid i viss mån styrt mig och jag är så otroligt trött på det. Till största delen har det inte varit förlamande rädslor utan vardagliga rädslor som vi alla har: Vad tycker andra om mig?, Hur ska jag få andra att gilla mig?, Kan jag ha på mig de här kläderna?. Små saker som stjäl energi, som limiterar dig, som får dig att tro att du aldrig duger som du är. Slå upp vilket livsstilmagasin som helst och du kommer bli matad med att du kan köpa självkänsla och att du aldrig är riktigt bra precis som du är. Det finns alltid något att förbättra, alltid några kilon att gå ner, alltid lite hud som behöver färgade kemikalier. Det lustiga är att ingen av oss har varit med och bestämt reglerna, vi bara accepterar att någon annan har sagt att vi är för rynkiga, för tjocka, för bleka. För om våra värderingar skulle bestämmas om igen, vem skulle ha tyckt att "du är aldrig bra som du är" skulle ha varit ett bra sådant? Vi gör sådan skada på oss själva när vi tror på en sådan lögn. För fråga ärligt dig själv: finns det någon situation där värderingen "jag duger aldrig som jag är" någonsin gett mig något genuint positivt? Har jag någonsin känt en inre frid eller en lycka från den värderingen? Var har beslut jag fattat utifrån den värderingen lett mig? Till en mer kärleksfull relation med mig själv?
För sanningen är att vi alla är rakt igenom perfekta. Det är otroligt att vi lever i en värld där människor kan leva ett helt liv utan att ha inse att de är underbara, fantastiska varelser. Hur kan vi acceptera en värld där något sådant kan ske? Hur kan vi tycka att vi är högt utvecklade varelser när vi lever i ett samhälle vars främsta budskap är att du inte är bra som du är? Hur kan vi gå med på något sådant? Varför låter vi någon annan bestämma ideal som inte gagnar oss alls? (Varför har vi ideal överhuvudtaget när de är dömda att alltid utesluta någon?)
Jag vet att inte alltid är lätt att se, vi har trots allt blivit indoktrinerade att tro på lögnen. Men träna på det, träna varje dag på att se att du är fantastisk. Hitta ditt sätt: berätta för spegeln varje morgon, sätt upp små lappar överallt, skriv en jag-är-bra-bok varje kväll. Vadsomhelst som får dig närmare sanningen att du är perfekt. Och se samhällsvärderingarna för vad de är: en lögn någon tjänar grova pengar på.
För du är aldrig för gammal för att börja träna. Det spelar ingen roll om du inser sanningen om perfektion en vecka innan du dör, för du har trots allt levt en vecka med en sanning lika vacker som dig själv.
Och när du känner känslan av kärlek till dig själv och till andra finns det ingenting du vill byta bort den mot. Du kommer aldrig kunna gå igenom någonting på vägen som inte är värt mödan. Ingenting. Hur illa det än är, hur mycket rädslor du än måste gå igenom. Känslan av kärlek är värt allt.
Ett liv levt med rädsla är ett liv som överlevs. Ett liv levt utan rädsla är ett liv som levs.
Du är en vacker, fantastisk, underbar människa. Precis som du är. Har alltid varit, kommer alltid att förbli. Det finns inget annat sätt att vara på.
Jag älskar er.
måndag 16 maj 2011
Healande plantor
Nu kommer så äntligen ett inlägg. Det här skrevs dagen efter Ayahuasca.
"17/4 2011
Upplevelse bortom ord.
Klockan är 19.18 den 17 april när jag skriver det här och jag har precis ätit middag. Jag har varit uppe hela natten för det har varit Ayahuasca-natt (uttalas ”Ajwaska”). Det är en dekokt av flera olika växter till en dryck som man sedan dricker. Den vetenskapliga effekten är att man är hög under ca 8-10 hr. Den spirituella effekten är bortom ord.
Ayahuasca har använts under flera 1000 år i Ecuador och används där som en medicin för allt från förkylning och depression till smärtstillande under värkar. Den innehåller skapelsen, skaparen och är gudomlig. Det är ingen drog, inget man dricker för att man vill ha en rolig kväll. Man använder den för att se klart, se vad som är sant, vad som är bortom egot. Man talar om the Ayhauasca spirit, alla svar finns i henne om man är villig at lyssna. Hon healar en, hon visar vägen.
Jag gick in till cermonin med ett huvud fullt av tankar som jag inte lyckats få klarhet i. Jag drack medicinen, gick igenom natten med både rädsla för vad jag mötte i mig själv och en fullkomlig kroppslig tripp där allt jag kunde göra var att ligga ner, för att försöka sitta upp tog en enorm kraft och jag försvann ut i space. Det tog mig hela natten och morgonen att komma tillbaka till verkligheten igen. När jag kommit så långt att jag kunde sitta upp i längre stunder försökte jag stå upp. Det var som att lära sig från början. Jag var helt ostadig, fick resa mig steg för steg och luta mig mot väggen för att inte falla ihop. Mina ben skakade och mitt huvud space:ade. Jag klarade av att stå i några sekunder och sen behövde jag sätta mig ner igen. Efter ett tag ville jag testa att gå. Jag reste mig igen, sakta och ostadigt. Jag lyckades stå utan att ha stöd mot väggen och tog mitt första steg. Mina ben skakade som efter att ha sprungit ett maraton, jag tappade balansen lite grand och fick ta stöd mot en annan människa. Jag rätade upp mig, svajade, pausade för att återfå balansen och hämta kraft för att ta ytterligare ett steg. Det var som att lära sig gå igen och det känns naturligt för hela natten känns som en pånyttfödelse.
Inget är sig likt efter i natt, jag ser klart och mitt liv har ändrats för alltid. En del jag har pratat med innan har sagt att en växt inte kan heala en för i grund och botten handlar det bara om kemikalier som ändrar sig i hjärnan för en stund och man är hög. Allt jag kan säga är att vetenskapen uppenbarligen inte kan mäta allting, för Ayahuasca innehåller en kraft som förändrar en.
Det är ytterligare två cermonier kvar, fredag och lördag. Ni kommer få veta förändringen efter dem."
(Tillbaka till maj 2011): De andra två cermonierna var annorlunda. I den andra tog mitt huvud kontrollen och blockerade allting så jag kände ingenting under hela natten. Den tredje cermonin var jag förberedd och var fast besluten att ta upp kampen mot hjärnan. Så jag mediterade hela dagen före och under hela cermonin. Jag var helt klar i huvudet och hade ingen hallucinationer och heller ingen inre känsloupplevelse. Men jag lärde mig att meditera och jag vet nu att det är möjligt att använda huvudet när och hur jag vill, inte vara slav under den som jag varit hittills.
Därmed inte sagt att jag är uppe på moln. Vardagen är tillbaka och såklart går inte allt som på räls utan det handlar om att jobba för det. Ayahuasca kan ge en en upplevelse men vad man gör med den är ens eget beslut.
Men jag skrev "plantor" i rubriken, och igår gjorde jag ytterligare en cermoni men med en kaktus, San Pedro. (Han som äger marken vi bor på odlar dem och han gav oss en dekokt som tack för att vi vaktar hans land under 3 veckor när han är borta.). Man dricker San Pedro också efter att ha kokat den i 10hr. Syftet är detsamma som Ayahuasca och även här är man hög hela natten. Jag har gjort det två ggr tidigare, den första gången hade jag bara en tripp med hallucinationer men den andra gången hade jag en intention för cermonin, jag sa vad jag ville uppnå. Och även om dekokten inte alls var stark, jag somnade efter 5hr, så funkade intentionen perfekt och jag uppnådde det jag ville.
Den här gången hade vi också en intention och jag var beredd på att ha en halvlugn tripp. Men som jag bedrog mig. Pedro sparkade mig i rumpan och jag gick igenom en massa obearbetat, mötte mycket jag var rädd för och när solen gick upp hade mycket förändrats. Jag vet att jag behövde det, jag har behövt en spark där bak rätt så länge. Som med alla jobbiga saker var det inte speciellt roligt att möta men nu efteråt känns det bra. Det handlar om mig själv, och i förlängningen relationen med Igor, sätt att se på saker och sätt att hantera situationer. Att inse vad allt egentligen handlar om, varför människor gör som de gör och varför ingen någonsin har skadat någon annan utan endast gett dem en upplevelse. Mycket jobb ligger framför mig och än så länge kommer jag göra den resan med Igor. Vi är väldigt bra på att ge varandra upplevelser för vi är så olika. Men jag har insett att i förlängingen handlar det inte om honom utan om mig. Om jag inte tar fullt ansvar för mig själv kommer ingen relation av något slag någonsin fungera fullt ut för jag gör mig själv till ett offer. Jag tror att den andre kan skada mig eller att den andres handlingar har något med mig att göra, och därmed kan jag aldrig bli fri. Så jag har intentionen att möta mig själv, lära känna mig själv och inse att jag är fri som jag är, att det inte finns något jag behöver från någon annan.
Resan fortsätter och vi får se vad som händer..
torsdag 21 april 2011
snart ett nytt inlagg
Snart kommer det ett riktigt inlagg sa fort jag har lyckats fa min dator och internetpinnen att gilla varandra. Mycket har hant och mycket kommer att handa de narmsta dagarna, omvalvande handelser som har forandrat mig och kommer kommer forandra mig ytterligare. Om ni vill ha en forhandsglimps, sok pa Ayahuasca.
fredag 11 mars 2011
Uppenbarelser
Skrivet den 3 mars:
Jag har just haft en uppenbarelse. En sån där när lösa tankar som tidigare inte bildat en helhet helt plötsligt samlas och bildar en förståelse. Som när en gnagande känsla av att något inte stämmer löses upp till pusselbitar som faller på plats.
Ända sedan jag på allvar mentalt kollapsade i september för ett år sedan så har jag haft tankar som bara växt sig starkare. Tankar och misstankar att jag inte har sett allting, att samhället som jag kände det inte stämde längre. Och idag, just nu, så föll en stor pusselbit på plats. Jag kunde sätta ord på vad jag menade, på vad jag kände.
Ända sedan jag på allvar mentalt kollapsade i september för ett år sedan så har jag haft tankar som bara växt sig starkare. Tankar och misstankar att jag inte har sett allting, att samhället som jag kände det inte stämde längre. Och idag, just nu, så föll en stor pusselbit på plats. Jag kunde sätta ord på vad jag menade, på vad jag kände.
Allt startade med Igor. (För övrigt är vi ett (relationsanarkistiskt) par om nu ingen hade förstått det tidigare). Jag har under hela mitt liv, från FRIDA-tidningarna och Cosmopolitan till TV-reklam och annonspelare fått höra att jag inte duger som jag är. Att ingen av oss duger som vi är. Jag är uppväxt med att tro att jag inte är okej i naturligt tillstånd, att jag aldrig kommer få ha sex om jag inte rakar benen. Ni vet alla vad jag menar för ni är alla uppväxta i samma klimat.
Sedan kom Igor. Han tycker, trots att jag duschar var fjärde dag här (mitt hår är fett 16hr efter en hårtvätt, så ni kan ju fundera hur det ser ut efter fyra dar), glömmer använda deo och just nu bokstavligt talat inte har bytt ett enda klädesplagg på fem dagar för jag är sjuk, trots det tycker han att jag är attraktiv. Det går emot allt jag nånsin har fått lära mig. Jag har hört människor som tycker att om man inte gör sig snygg inför sin partner så får man skylla sig själv om den andre till slut tycker att man inte bryr sig om förhållandet och avslutar det.
Och mitt i allt det här kom uppenbarelsen. Jag såg idén som hela samhället är uppbyggt på: om människor tror att de är värdelösa och inte duger som de är så kan man kontrollera dem. Företag kan utnyttja det, religioner kan använda det och ingen stannar upp för att verkligen fundera vad som är sant. Hade de gjort det hade de nog upptäckt att de vid det här laget borde vara väldigt lyckliga och väldigt nöjda med sig själva om reklamen hade stämt, så mycket saker som de har köpt i sina liv. Men ingen har tid att dra sådana slutsatser när den förväntade självkänslan finns i nästa affär, vid nästa rea.
Det här leder automatsikt till mnet lycklighet. När kvällstidningarna, dammagasin och pocketböcker skriker ut hur du kan bli lycklig NU är det oftast tacksamhet som står i centrum. Det är praktiskt att ha det som metod för då kan man säga ”jag är tacksam för det mesta, men just den här händelsen är omöjlig att vara tacksam för.” Tacksamhetskonceptet lär oss inte att vara lyckliga, bara lyckligare för vissa saker. Vilket ger utrymme för företag att berätta hur man fyller den sista biten av lycklighet.
Tänk om de skulle lära ut Tao tex, vilket innebär att alltid vara i harmoni med det som är. Det innebär att ingenting kan få dig uppretad eller sur, för du accepterar verkligheten som den är. Kämpar du emot (”han borde lyssna på mig”, trots att han inte gör det) är du dömd att misslyckas.
Men såklart har de inte några sådana råd i tidningarna, för det skulle innebära att människor vaknade upp och såg sanningen.
Tänk om de skulle lära ut Tao tex, vilket innebär att alltid vara i harmoni med det som är. Det innebär att ingenting kan få dig uppretad eller sur, för du accepterar verkligheten som den är. Kämpar du emot (”han borde lyssna på mig”, trots att han inte gör det) är du dömd att misslyckas.
Men såklart har de inte några sådana råd i tidningarna, för det skulle innebära att människor vaknade upp och såg sanningen.
Utöver det är vi stolta över vår frihet. Hur överlägsna vi är här i väst som har vår frihet. Vi kan köpa vad vi vill, vi kan klä oss hur vi vill, vi kan jobba med vad vi vill. Men om man tror att frihet är att vi nu kan välja vilken färg vår iPod ska ha så har man inte misstagit sig grovt. För det finns en frihet som är så stor att när man upptäcker den bleknar allting i jämförelse. Den friheten kommer när man inser, verkligen inser, att tanken är obegränsad. Att det inte finns någonting som begränsar mig vad jag vill att min värld ska vara för mig. Jag kan välja precis hur jag vill se på saker.
Att välja vilken färg jag ska ha på min iPod är inte frihet efter det.
Att välja vilken färg jag ska ha på min iPod är inte frihet efter det.
För övrigt så har det hänt lite andra saker häromkring. Vi är bilägare till en Renault Master -89 som är omgjord så man kan bo i den. Mycket praktiskt eftersom det innebär att vi alltid har någonstans att sova.
Den andra saken som har hänt är att vi sedan i söndags är hundägare. Vi bokstavligt talat hittade en valp på vår mark och eftersom hundar här har samma status som bondkatter hemma misstänker vi att någon helt sonika dumpade valpen utmed vårt staket. Ingen av grannarna har hund, ingen arg hundmamma attackerade mig när jag tog valpen och ingen har varit här och letat.
Alternativen vi hade var (1) dränka den i floden, (2) släppa den någonstans och hoppas på att den klarar sig eller (3) ta hand om den. Eftersom hon inte är mycket äldre än 6 veckor (alltså mindre än när de vanligen skiljs från mamman) så hade hon nog inte klarat sig i det fria. Så vi tog hand om henne.
Alternativen vi hade var (1) dränka den i floden, (2) släppa den någonstans och hoppas på att den klarar sig eller (3) ta hand om den. Eftersom hon inte är mycket äldre än 6 veckor (alltså mindre än när de vanligen skiljs från mamman) så hade hon nog inte klarat sig i det fria. Så vi tog hand om henne.
Först var vi lite osäkra för när vi diskuterat hund tidigare har vi haft väldigt olika syn på hur de ska uppfostras, men det visade sig i verkligheten att det var missförstånd från bådas sidor så det går riktigt bra. Vi ska beställa böcker om uppfostran och träning och göra henne till en superhund J. Hennes namn är Varga förresten och det finns en bild längre ner.
torsdag 3 februari 2011
Hittat det jag letat efter
Ingen kan ju pasta att jag ar en flitig bloggare ;), men har man varken elektricitet eller internet sa forklarar det ju saker :). Kanske blir det andring inom den narmsta tiden for nu vaktar vi ett hus/ yurt i tva manader och de har internet. Jag har inte lyckats fa igang det an bara.
Men iaf, vi housesitting nu som sagt. Det ar inte alls langt ifran dar vi var tidigare, sa allt ar egentligen som vanligt. Har kommer vi vara fram till sista mars och sen flyttar vi med storsta sannolikhet tillbaka till var gamla buss (som vi har varit i de tre senaste veckorna).
Vilket far mig att komma pa att mina tankar har kommit valdigt mycket langre sen senast jag skrev. Fran borjan var det ju tankt att jag skulle vara har fram till mars-april och sen komma tillbaka. Men den planen galler inte langre, jag stannar har pa obestamd tid. Allt jag funderat och letat efter i Sverige har jag hittat har. Manniskorna, sattet att tanka, varderingarna. Jag funderar hur det var i Sverige och hur mycket jag kunde komma pa jag skulle vilja ha annorlunda, men har finns inga sadana tankar. Jag skulle inte vilja andra eller lagga till nagonting har. Trots brist pa varme om natterna (jag sover fullt pakladd inkl mossa och halsduk), vanlig toalett, rinnande vatten i narheten osv. Det finns inget jag vill ha annorlunda. Jag har ett erbjudande att sova nan natt hos en van som har ett helt vanligt hus har, men det lockar mig inte. Jag vill inte ha alla de sakerna, de tar mig bort fran det som betyder nagot for mig.
Men saklart har inte allt gatt som pa rals. Jag har och har haft funderingar pa vad som "ar lampligt" och hur saker "ska vara". Kan man bo i en husvagn? "Riktiga" och "normala" manniskor sover ju i hus. Kan man leta efter ved runt floden? "Normala" manniskor koper ju ved. Kan man ta en overgiven (men hel) plastback pa vagkanten? Det ar ju bara fattiga och hemlosa som far saker den vagen. "Normala" manniskor koper ju det de vill ha.
Men de tankarna bearbetas och forsvinner till sist, jag anvander inte Sverige och mitt liv dar som mattstock langre. Det gar lika bra att sova i en husvagn, det gar att leva utan el och hittar man en hel plastback bara sadar pa vagkanten ar det ju toppen! Den har man alltid anvandning for.
Maste sluta nu, men skriver om en manad eller sa igen ;)
Men iaf, vi housesitting nu som sagt. Det ar inte alls langt ifran dar vi var tidigare, sa allt ar egentligen som vanligt. Har kommer vi vara fram till sista mars och sen flyttar vi med storsta sannolikhet tillbaka till var gamla buss (som vi har varit i de tre senaste veckorna).
Vilket far mig att komma pa att mina tankar har kommit valdigt mycket langre sen senast jag skrev. Fran borjan var det ju tankt att jag skulle vara har fram till mars-april och sen komma tillbaka. Men den planen galler inte langre, jag stannar har pa obestamd tid. Allt jag funderat och letat efter i Sverige har jag hittat har. Manniskorna, sattet att tanka, varderingarna. Jag funderar hur det var i Sverige och hur mycket jag kunde komma pa jag skulle vilja ha annorlunda, men har finns inga sadana tankar. Jag skulle inte vilja andra eller lagga till nagonting har. Trots brist pa varme om natterna (jag sover fullt pakladd inkl mossa och halsduk), vanlig toalett, rinnande vatten i narheten osv. Det finns inget jag vill ha annorlunda. Jag har ett erbjudande att sova nan natt hos en van som har ett helt vanligt hus har, men det lockar mig inte. Jag vill inte ha alla de sakerna, de tar mig bort fran det som betyder nagot for mig.
Men saklart har inte allt gatt som pa rals. Jag har och har haft funderingar pa vad som "ar lampligt" och hur saker "ska vara". Kan man bo i en husvagn? "Riktiga" och "normala" manniskor sover ju i hus. Kan man leta efter ved runt floden? "Normala" manniskor koper ju ved. Kan man ta en overgiven (men hel) plastback pa vagkanten? Det ar ju bara fattiga och hemlosa som far saker den vagen. "Normala" manniskor koper ju det de vill ha.
Men de tankarna bearbetas och forsvinner till sist, jag anvander inte Sverige och mitt liv dar som mattstock langre. Det gar lika bra att sova i en husvagn, det gar att leva utan el och hittar man en hel plastback bara sadar pa vagkanten ar det ju toppen! Den har man alltid anvandning for.
Maste sluta nu, men skriver om en manad eller sa igen ;)
fredag 14 januari 2011
Primitivt men anda bra
Jag har inte skrivit nagot sen jag kom hit for jag har inte haft internet och har inte haft tid att ta mig in till stan tillrackligt lange for att vara pa ett internetcafe. Men jag lever iaf, vilket ar ett gott tecken :)
Sa jag kom hit i borjan av jan, och jag och Igor hade planerat att resa ihop. Vi hade ingen farm nar jag kom men tankte att det ordnar sig sakert ratt sa snart. Vilket det inte gjorde. Vi ringde runt, vi fragade runt, vi mailade. Ingen hade plats just nu utan forst i slutet av jan. Sa vi funderade pa att aka ifran Orgiva och testa ett annat stalle men bada ville egentligen stanna har. Men sista chansen var en kompis till Igor som har land har, vi fragade honom om vi kunde stanna i hans extra husbil. Vilket vi som tur var kunde. Sa vi har tak over huvudet, jobbar 2hr om dagen med att rensa upp "var" bit av landet och koper var egen mat. Vi har ingen el, ett hal i marken som toalett, rinnande (kallt) vatten endast ur en kran en bit bort sa ingen dusch, just nu ingen gas sa vi kan inte laga varm mat och anda kanns det som jag ar pa ratt spar. Det har ar forsta gangen i livet som jag kan titta pa min situation och inte se det som en temporar sadan. Jag kan faktiskt se en framtid, en vilja att leva sahar. Saklart ar det enklare just nu eftersom vadret ar bra, runt 20 grader (och dessutom har vi kamin i husbilen sa vi har det varmt om kvallarna ocksa). Men anda, det kanns som jag har kommit pa nanting.
Ni kanske undrar hur vi loser allt det praktiska utan el etc. El: jag laddar min mobil hos vanner runt omkring. Dusch och tvatta klader: Ocksa bland vanner runt omkring (fast om jag behover duscha pa momangen sa har vi en pase vi kan fylla med vatten och anvanda. Men temperaturen pa vattnet ar ju inte duschvanligt precis :)). Gas: Vi har borjat ata raw food och det funkar fin-fint. Det enda som kanske saknas ar varmt vatten for te men det brukar vi bli inbjudna till snubben for att dricka.
Ett jobb/ nagon sorts inkomstbringande aktivitet (fast inte heltid, bara sa vi har typ fickpengar till maten eftersom det ar den enda utgiften) ar nasta sak att fixa. Mest till Igor for jag har lite av mitt pa det torra. Vi far se hur universum fixar det.
Sa planen just nu ar att stanna i husbilen till slutet av januari och darefter finns det ett hus/ yurt i narheten som behover vaktas i tva manader sa vi stannar dar till slutet av mars. Sen far vi se vad som hander.
Ett jobb/ nagon sorts inkomstbringande aktivitet (fast inte heltid, bara sa vi har typ fickpengar till maten eftersom det ar den enda utgiften) ar nasta sak att fixa. Vi far se hur universum fixar det.
Sa jag kom hit i borjan av jan, och jag och Igor hade planerat att resa ihop. Vi hade ingen farm nar jag kom men tankte att det ordnar sig sakert ratt sa snart. Vilket det inte gjorde. Vi ringde runt, vi fragade runt, vi mailade. Ingen hade plats just nu utan forst i slutet av jan. Sa vi funderade pa att aka ifran Orgiva och testa ett annat stalle men bada ville egentligen stanna har. Men sista chansen var en kompis till Igor som har land har, vi fragade honom om vi kunde stanna i hans extra husbil. Vilket vi som tur var kunde. Sa vi har tak over huvudet, jobbar 2hr om dagen med att rensa upp "var" bit av landet och koper var egen mat. Vi har ingen el, ett hal i marken som toalett, rinnande (kallt) vatten endast ur en kran en bit bort sa ingen dusch, just nu ingen gas sa vi kan inte laga varm mat och anda kanns det som jag ar pa ratt spar. Det har ar forsta gangen i livet som jag kan titta pa min situation och inte se det som en temporar sadan. Jag kan faktiskt se en framtid, en vilja att leva sahar. Saklart ar det enklare just nu eftersom vadret ar bra, runt 20 grader (och dessutom har vi kamin i husbilen sa vi har det varmt om kvallarna ocksa). Men anda, det kanns som jag har kommit pa nanting.
Ni kanske undrar hur vi loser allt det praktiska utan el etc. El: jag laddar min mobil hos vanner runt omkring. Dusch och tvatta klader: Ocksa bland vanner runt omkring (fast om jag behover duscha pa momangen sa har vi en pase vi kan fylla med vatten och anvanda. Men temperaturen pa vattnet ar ju inte duschvanligt precis :)). Gas: Vi har borjat ata raw food och det funkar fin-fint. Det enda som kanske saknas ar varmt vatten for te men det brukar vi bli inbjudna till snubben for att dricka.
Ett jobb/ nagon sorts inkomstbringande aktivitet (fast inte heltid, bara sa vi har typ fickpengar till maten eftersom det ar den enda utgiften) ar nasta sak att fixa. Mest till Igor for jag har lite av mitt pa det torra. Vi far se hur universum fixar det.
Sa planen just nu ar att stanna i husbilen till slutet av januari och darefter finns det ett hus/ yurt i narheten som behover vaktas i tva manader sa vi stannar dar till slutet av mars. Sen far vi se vad som hander.
Ett jobb/ nagon sorts inkomstbringande aktivitet (fast inte heltid, bara sa vi har typ fickpengar till maten eftersom det ar den enda utgiften) ar nasta sak att fixa. Vi far se hur universum fixar det.
måndag 3 januari 2011
Tillbaka
Nu är det två dagar kvar innan jag åker tillbaka. Det ska bli skönt. Från början, när jag fortfarande var i Spanien och inte hade bestämt mig om jag skulle hem över jul eller inte, så var jag rädd att om jag åkte hem skulle jag bli kvar i Sverige. Tycka att det trots allt var helt okej här hemma. Mestadels för att det var jobbigt i Spanien i början och åkte jag tillbaka kanske jag skulle hamna på ruta ett och få det jobbigt igen. Då är det lättare att stanna hemma än att möta rädslan.
Som tur är har det inte blivit så. Jag ångrar inte att jag åkte hem men det finns i nuläget ingenting som skulle kunna få mig att stanna. Jag vill tillbaka. Tillbaka till nya situationer, gårdar som siktat in sig på hållbart levene, människor som inte tycker man är konstig för att man är glad på en vanlig tisdag (det är ju så långt till helgen!) och en ödmjukhet för att livet kanske är mer än det vi kan se.
Jag kan bli frustrerad ibland, för att det känns som människor sätter ribban lågt och tror att livet inte kan vara så mycket mer. Älska sig själv: oj oj, dit kommer man nog aldrig. Bli av med svartsjuka: det är inte teoretiskt möjligt, än mindre i praktiken. Vakna upp en onsdag och tycka att livet känns väldigt skönt: ja möjligtvis om man tänker på att det inte är så långt till fredag.
De som har de här sortens tankar förväntar sig alldeles för mycket utav livet och kommer bli besviken. Är inte det en otroligt lågt satt ribba? Vad är meningen överhuvudtaget med att vara kvar om man inte ens kan må bra den största delen av sin tid utan måste kämpa?
Det känns också som människor har en tendens att tro att saker och känslor ska uppstå från ingenting. Om man inte lyckats älska sig själv efter 40 år så betyder det att det är en omöjlighet. Att man sen inte gett det en ärlig chans och tränat på det hör inte hit. Om man själv inte känner frid mer än någon minut i taget betyder det att ingen annan heller kommer kunna klara det. Men tanken slår en aldrig att kanske, kanske är det så att man inte tränat på att känna frid? Som om känslor och tillstånd kommer uppstå med ålder, och det man inte uppnått när man är 60 (även om man inte ens har tränat på det) är bortom en människas förmåga. (Jag fick faktiskt höra det en gång, att det jag försöker uppnå är en omöjlighet och bara jag blir äldre kommer jag inse det.)
För hemska tanke, tänk om vi skulle få för oss att livet var mer, att vi kan älska oss själva fullt ut, att vi kan älska andra fullt ut, att vi kan känna glädje och frid mest hela tiden. Jag menar, hur skulle det se ut?
Som tur är har det inte blivit så. Jag ångrar inte att jag åkte hem men det finns i nuläget ingenting som skulle kunna få mig att stanna. Jag vill tillbaka. Tillbaka till nya situationer, gårdar som siktat in sig på hållbart levene, människor som inte tycker man är konstig för att man är glad på en vanlig tisdag (det är ju så långt till helgen!) och en ödmjukhet för att livet kanske är mer än det vi kan se.
Jag kan bli frustrerad ibland, för att det känns som människor sätter ribban lågt och tror att livet inte kan vara så mycket mer. Älska sig själv: oj oj, dit kommer man nog aldrig. Bli av med svartsjuka: det är inte teoretiskt möjligt, än mindre i praktiken. Vakna upp en onsdag och tycka att livet känns väldigt skönt: ja möjligtvis om man tänker på att det inte är så långt till fredag.
De som har de här sortens tankar förväntar sig alldeles för mycket utav livet och kommer bli besviken. Är inte det en otroligt lågt satt ribba? Vad är meningen överhuvudtaget med att vara kvar om man inte ens kan må bra den största delen av sin tid utan måste kämpa?
Det känns också som människor har en tendens att tro att saker och känslor ska uppstå från ingenting. Om man inte lyckats älska sig själv efter 40 år så betyder det att det är en omöjlighet. Att man sen inte gett det en ärlig chans och tränat på det hör inte hit. Om man själv inte känner frid mer än någon minut i taget betyder det att ingen annan heller kommer kunna klara det. Men tanken slår en aldrig att kanske, kanske är det så att man inte tränat på att känna frid? Som om känslor och tillstånd kommer uppstå med ålder, och det man inte uppnått när man är 60 (även om man inte ens har tränat på det) är bortom en människas förmåga. (Jag fick faktiskt höra det en gång, att det jag försöker uppnå är en omöjlighet och bara jag blir äldre kommer jag inse det.)
För hemska tanke, tänk om vi skulle få för oss att livet var mer, att vi kan älska oss själva fullt ut, att vi kan älska andra fullt ut, att vi kan känna glädje och frid mest hela tiden. Jag menar, hur skulle det se ut?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)