Frankrike plus varderingar

Nu har vi en plan för framtiden: vi åker till södra Frankrike i slutet av juli och jobbar. Det är skördetid för vindruvor och det är många som behöver jobbare. Allt börjar i september men för att få jobb med de bästa farmarna gäller det att vara där i tid och leta. Så vi kommer ha hela augusti på oss att hitta nåt (vilket inte är några problem vad vi har fattat det som) och vi har fått kontakt med ett par vars land vi kan bo på under tiden. Skörden är på runt 3 veckor och eftersom druvorna mognar i takt med breddgraden så är ett alternativ att följa skörden norrut och på så vis jobba oss uppåt. Ett annat alternativ är att söka som äppelplockare i UK och Irland och efter druvorna ta sig dit och jobba under en längre period (två-tre månader). Vi får se vad som händer och fötter.

Förutom det har jag insett att jag under hela mitt liv överlevt snarare än levt. Rädslor har alltid i viss mån styrt mig och jag är så otroligt trött på det. Till största delen har det inte varit förlamande rädslor utan vardagliga rädslor som vi alla har: Vad tycker andra om mig?, Hur ska jag få andra att gilla mig?, Kan jag ha på mig de här kläderna?. Små saker som stjäl energi, som limiterar dig, som får dig att tro att du aldrig duger som du är. Slå upp vilket livsstilmagasin som helst och du kommer bli matad med att du kan köpa självkänsla och att du aldrig är riktigt bra precis som du är. Det finns alltid något att förbättra, alltid några kilon att gå ner, alltid lite hud som behöver färgade kemikalier. Det lustiga är att ingen av oss har varit med och bestämt reglerna, vi bara accepterar att någon annan har sagt att vi är för rynkiga, för tjocka, för bleka. För om våra värderingar skulle bestämmas om igen, vem skulle ha tyckt att "du är aldrig bra som du är" skulle ha varit ett bra sådant? Vi gör sådan skada på oss själva när vi tror på en sådan lögn. För fråga ärligt dig själv: finns det någon situation där värderingen "jag duger aldrig som jag är" någonsin gett mig något genuint positivt? Har jag någonsin känt en inre frid eller en lycka från den värderingen? Var har beslut jag fattat utifrån den värderingen lett mig? Till en mer kärleksfull relation med mig själv?
För sanningen är att vi alla är rakt igenom perfekta. Det är otroligt att vi lever i en värld där människor kan leva ett helt liv utan att ha inse att de är underbara, fantastiska varelser. Hur kan vi acceptera en värld där något sådant kan ske? Hur kan vi tycka att vi är högt utvecklade varelser när vi lever i ett samhälle vars främsta budskap är att du inte är bra som du är? Hur kan vi gå med på något sådant? Varför låter vi någon annan bestämma ideal som inte gagnar oss alls? (Varför har vi ideal överhuvudtaget när de är dömda att alltid utesluta någon?)
Jag vet att inte alltid är lätt att se, vi har trots allt blivit indoktrinerade att tro på lögnen. Men träna på det, träna varje dag på att se att du är fantastisk. Hitta ditt sätt: berätta för spegeln varje morgon, sätt upp små lappar överallt, skriv en jag-är-bra-bok varje kväll. Vadsomhelst som får dig närmare sanningen att du är perfekt. Och se samhällsvärderingarna för vad de är: en lögn någon tjänar grova pengar på.
För du är aldrig för gammal för att börja träna. Det spelar ingen roll om du inser sanningen om perfektion en vecka innan du dör, för du har trots allt levt en vecka med en sanning lika vacker som dig själv.
Och när du känner känslan av kärlek till dig själv och till andra finns det ingenting du vill byta bort den mot. Du kommer aldrig kunna gå igenom någonting på vägen som inte är värt mödan. Ingenting. Hur illa det än är, hur mycket rädslor du än måste gå igenom. Känslan av kärlek är värt allt.
Ett liv levt med rädsla är ett liv som överlevs. Ett liv levt utan rädsla är ett liv som levs.
Du är en vacker, fantastisk, underbar människa. Precis som du är. Har alltid varit, kommer alltid att förbli. Det finns inget annat sätt att vara på.
Jag älskar er.