Primitivt men anda bra

Jag har inte skrivit nagot sen jag kom hit for jag har inte haft internet och har inte haft tid att ta mig in till stan tillrackligt lange for att vara pa ett internetcafe. Men jag lever iaf, vilket ar ett gott tecken :)

Sa jag kom hit i borjan av jan, och jag och Igor hade planerat att resa ihop. Vi hade ingen farm nar jag kom men tankte att det ordnar sig sakert ratt sa snart. Vilket det inte gjorde. Vi ringde runt, vi fragade runt, vi mailade. Ingen hade plats just nu utan forst i slutet av jan. Sa vi funderade pa att aka ifran Orgiva och testa ett annat stalle men bada ville egentligen stanna har. Men sista chansen var en kompis till Igor som har land har, vi fragade honom om vi kunde stanna i hans extra husbil. Vilket vi som tur var kunde. Sa vi har tak over huvudet, jobbar 2hr om dagen med att rensa upp "var" bit av landet och koper var egen mat. Vi har ingen el, ett hal i marken som toalett, rinnande (kallt) vatten endast ur en kran en bit bort sa ingen dusch, just nu ingen gas sa vi kan inte laga varm mat och anda kanns det som jag ar pa ratt spar. Det har ar forsta gangen i livet som jag kan titta pa min situation och inte se det som en temporar sadan. Jag kan faktiskt se en framtid, en vilja att leva sahar. Saklart ar det enklare just nu eftersom vadret ar bra, runt 20 grader (och dessutom har vi kamin i husbilen sa vi har det varmt om kvallarna ocksa). Men anda, det kanns som jag har kommit pa nanting.
Ni kanske undrar hur vi loser allt det praktiska utan el etc. El: jag laddar min mobil hos vanner runt omkring. Dusch och tvatta klader: Ocksa bland vanner runt omkring (fast om jag behover duscha pa momangen sa har vi en pase vi kan fylla med vatten och anvanda. Men temperaturen pa vattnet ar ju inte duschvanligt precis :)). Gas: Vi har borjat ata raw food och det funkar fin-fint. Det enda som kanske saknas ar varmt vatten for te men det brukar vi bli inbjudna till snubben for att dricka.

Ett jobb/ nagon sorts inkomstbringande aktivitet (fast inte heltid, bara sa vi har typ fickpengar till maten eftersom det ar den enda utgiften) ar nasta sak att fixa. Mest till Igor for jag har lite av mitt pa det torra. Vi far se hur universum fixar det.
Sa planen just nu ar att stanna i husbilen till slutet av januari och darefter finns det ett hus/ yurt i narheten som behover vaktas i tva manader sa vi stannar dar till slutet av mars. Sen far vi se vad som hander.
Ett jobb/ nagon sorts inkomstbringande aktivitet (fast inte heltid, bara sa vi har typ fickpengar till maten eftersom det ar den enda utgiften) ar nasta sak att fixa. Vi far se hur universum fixar det.

Tillbaka

Nu är det två dagar kvar innan jag åker tillbaka. Det ska bli skönt. Från början, när jag fortfarande var i Spanien och inte hade bestämt mig om jag skulle hem över jul eller inte, så var jag rädd att om jag åkte hem skulle jag bli kvar i Sverige. Tycka att det trots allt var helt okej här hemma. Mestadels för att det var jobbigt i Spanien i början och åkte jag tillbaka kanske jag skulle hamna på ruta ett och få det jobbigt igen. Då är det lättare att stanna hemma än att möta rädslan.
Som tur är har det inte blivit så. Jag ångrar inte att jag åkte hem men det finns i nuläget ingenting som skulle kunna få mig att stanna. Jag vill tillbaka. Tillbaka till nya situationer, gårdar som siktat in sig på hållbart levene, människor som inte tycker man är konstig för att man är glad på en vanlig tisdag (det är ju så långt till helgen!) och en ödmjukhet för att livet kanske är mer än det vi kan se.

Jag kan bli frustrerad ibland, för att det känns som människor sätter ribban lågt och tror att livet inte kan vara så mycket mer. Älska sig själv: oj oj, dit kommer man nog aldrig. Bli av med svartsjuka: det är inte teoretiskt möjligt, än mindre i praktiken. Vakna upp en onsdag och tycka att livet känns väldigt skönt: ja möjligtvis om man tänker på att det inte är så långt till fredag.
De som har de här sortens tankar förväntar sig alldeles för mycket utav livet och kommer bli besviken. Är inte det en otroligt lågt satt ribba? Vad är meningen överhuvudtaget med att vara kvar om man inte ens kan må bra den största delen av sin tid utan måste kämpa?

Det känns också som människor har en tendens att tro att saker och känslor ska uppstå från ingenting. Om man inte lyckats älska sig själv efter 40 år så betyder det att det är en omöjlighet. Att man sen inte gett det en ärlig chans och tränat på det hör inte hit. Om man själv inte känner frid mer än någon minut i taget betyder det att ingen annan heller kommer kunna klara det. Men tanken slår en aldrig att kanske, kanske är det så att man inte tränat på att känna frid? Som om känslor och tillstånd kommer uppstå med ålder, och det man inte uppnått när man är 60 (även om man inte ens har tränat på det) är bortom en människas förmåga. (Jag fick faktiskt höra det en gång, att det jag försöker uppnå är en omöjlighet och bara jag blir äldre kommer jag inse det.)

För hemska tanke, tänk om vi skulle få för oss att livet var mer, att vi kan älska oss själva fullt ut, att vi kan älska andra fullt ut, att vi kan känna glädje och frid mest hela tiden. Jag menar, hur skulle det se ut?