Livets andringar

Nagon (min forra chef Katarina? ;)) ville att jag skulle uppdatera oftare. Vilket jag blir glad av att hora (men inte direkt gor verklighet av :)). Men, nu tankte jag att vad sjutton, jag gor ett forsok att vara inspirerad.

Jag fortsatter min inre resa, aven om det kanske inte alltid aterspeglas pa bloggen. Kommer ihag nar jag lamnade Sverige i november forra aret. Jag trodde jag skulle vara tillbaka i mars, lite klokare och speciellt med en plan vad jag skulle plugga. Nu blev det inte riktigt sa och lika glad ar jag for det. Lustigt hur saker andrar sig. For lite drygt ett ar sedan var jag inte saker pa att jag skulle overleva sommaren. Depressionen borjade verkligen tara och jag funderade pa om det inte skulle vara lattare att ta slut pa allting. Jag hade funderat pa det ett tag utan att for den sakens skull velat gora allvar av det, det lag langt borta att jag skulle fullfolja det. Men just den har kvallen var annorlunda. Tanken kom upp men istallet for att sla bort den vaxte den fran en sekund till en annan och blev med ens verklighet. Jag tankte att jag har knivar i koksladan och jag har hort att om man sticker sig i magen sa forbloder man ganska snabbt. Jag lag dar i sangen, radd for vad jag kande, for nagonstans langt inne visste jag att jag ville inte do, jag ville bara komma ur depressionen. Sa jag tog all viljestyrka jag hade och skyndade mig ut och gick ut och gick tills allting lugnat sig lite. Nar jag kom hem gick jag direkt och la mig for att sova utan att rora vid tanken pa att ta livet av mig. Nasta dag var den akuta tanken borta och jag beslutade mig for att borja ata antidepressiva.
Under invanjningsperioden av pillren, det tar ca en manad for dem att ge effekt, var jag livradd att tanken skulle komma tillbaka igen och att jag inte skulle kunna kontrollera den. Det gjorde den inte, i alla fall inte i den formen. En kvall konstaterade jag bara att jag antagligen inte skulle overleva sommaren. Jag kande ingen vilja att ta livet av mig dar och da, men jag visste inom mig att nagon gang innan hostens intag skulle tanken komma tillbaka och jag skulle inte klara att sta emot det. Det kandes vemodigt att veta att ens dagar var raknade, men jag var inte radd. Jag tankte pa vad jag hade planerat under sommaren och undrade hur mycket av det jag skulle hinna med. Vi hade en slakttraff inplanerad i slutet av sommaren och jag insag att jag kanske aldrig skulle ta mig dit. Det var inget offertankande i det hela, bara ett vemodigt konstaterande.
Det blev dock aldrig sa, pillren kickade in och jag borjade sakta men sakert fa nasan over ytan. Tillrackligt mycket for att jag i slutet av aret kunde se sa pass klart att jag visste att jag ville ivag. Sa jag akte ivag, och som ni kanske kommer ihag sa skrev jag i borjan av min blogg att jag varit till en healer. Jag testade pa vinst och forlust och gjorde fem healingsessioner allt som allt, in i februari. I januari borjade jag trappa ner tabletterna och i februari slutade jag helt. Jag har varit fri fran depressionen sen dess och idag finns inte en tanke pa att vilja ta livet av mig
Nar jag tanker tillbaka pa den tiden jag kan i efterhand inte vara nagot annat an tacksam for under depressionen borjade jag ifragasatta. Jag insag att jag fortfarande inte var lycklig trots att jag kopte saker. Jag insag att jag aldrig hade blivit lycklig nagon langre stund av att kopa saker. Nar det val hade startat fortsatte det av sig sjalv och funderingarna vaxte. Utan dem hade jag aldrig kommit hit. Utan dem hade jag aldrig sett att det fanns nagot annat bortom ekorrhjul och senaste designtrenden.
Jag horde en kompis till min syster som hade gatt in i vaggen och min forsta tanke var "Vilken tur hon har, vem vet vad som kan komma ur det". Jag unnar manniskor en depression. Jag hoppas att manniskor nar sin egen botten. Ur det kan det bara komma bra saker, for det finns ingen annanstans an uppat att ga fran dar.