Jag vet att när jag började fundera på världen och mig själv och andra sätt att se på saker och läste böcker om ämnet så berättade aldrig författarna hur ofta de föll och fick resa sig, utan allting verkade alltid så perfekt. De hade gått igenom kriser men inget sas om hur mycket de fick kämpa. Det fick mig att fundera på om jag var dum som inte klarade av det på ett bräde, som inte lyckades hålla allting i styr utan föll gång på gång. Så jag tänkte att om jag fortsätter den här inre resan så vill inte jag bli en sån som verkar så perfekt. Jag vet inte hur jag lyckats med det, kanske mer perfekt än inte perfekt. Så, jag tänkte ägna ett inlägg åt den icke-glamorösa sidan av allt.
Så: Jo, det är ett ständigt jobb att fortsätta utvecklas. Jo, jag faller från den vägen jag vill gå flera gånger om dagen (fortfarande). Yes, det är sant att jag gör kvantumhopp i medvetandet, kommer på saker (som oftast hamnar på bloggen) och sen hamnar jag tillbaka dit jag var innan och kan vara precis lika stressad, vilja överäta (och gör det), bli irriterad. Jag går inte runt i något sort medvetanderus utan är istället oftast väldigt mycket inte i nuet. Jojomän, jag kan sjunka ner i offerrollen rätt så bra och har tillbringat en stor sammanhängade del där.
Jo, jag jämför mig med andra. Nej, det känns inte alltid som jag kommit någonstans utan jag är precis lika liten som jag var när jag startade. Yes, jag har mindervärdskomplex när jag möter vissa människor (speciellt såna som verkar mer andligt utvecklade än mig.) (Vilket jag för övrigt vet på ett logiskt plan att det inte går att vara mera eller mindre andligt utvecklad, vi är bara olika. Men det är inte alltid det jag ser med hjärtat). En stor del av tiden går ut på att veta logiskt att det finns ett annat synsätt (för att man har upplevt det i stunder) men inte tro på det med hjärtat.
Hemligheten tror jag är att fortsätta. Alla människor har det här med att falla. Det är inte en dålig sak, det är så man tränar.
Och det har blivit mycket mycket bättre för mig, min osäkerhet är inte alls lika stor (vilket jag har fått mycket träning och bekräftelse på genom att vistas med familjen. Oj vad olika åsikter vi har. Och oj vilken bra träning det är att hålla fast vid sina åsikter och inte böja sig av rädsla för att andra ska ogilla en). Men det är fortfarande jobb. Det är hårt jobb, men inte tråkigt. Resultatet jag får (i form av att mer och mer inse med hjärtat hur världen verkligen är funtad (en väldigt väldigt vacker plats)) är värt allting. Jag faller flera gånger om dagen, men jag bestämmer mig också för att resa mig flera gånger om dagen. Och varje gång man reser sig blir det lite lättare till nästa gång.
Det handlar om att komma ihåg att det finns något utöver, komma ihåg känslan man hade när allting kändes så bra, fortsätta påminna sig om sin egen sanning.
