Uppenbarelser

Skrivet den 3 mars:

Jag har just haft en uppenbarelse. En sån där när lösa tankar som tidigare inte bildat en helhet helt plötsligt samlas och bildar en förståelse. Som när en gnagande känsla av att något inte stämmer löses upp till pusselbitar som faller på plats.
Ända sedan jag på allvar mentalt kollapsade i september för ett år sedan så har jag haft tankar som bara växt sig starkare. Tankar och misstankar att jag inte har sett allting, att samhället som jag kände det inte stämde längre. Och idag, just nu, så föll en stor pusselbit på plats. Jag kunde sätta ord på vad jag menade, på vad jag kände.

Allt startade med Igor. (För övrigt är vi ett (relationsanarkistiskt) par om nu ingen hade förstått det tidigare). Jag har under hela mitt liv, från FRIDA-tidningarna och Cosmopolitan till TV-reklam och annonspelare fått höra att jag inte duger som jag är. Att ingen av oss duger som vi är. Jag är uppväxt med att tro att jag inte är okej i naturligt tillstånd, att jag aldrig kommer få ha sex om jag inte rakar benen. Ni vet alla vad jag menar för ni är alla uppväxta i samma klimat.
Sedan kom Igor. Han tycker, trots att jag duschar var fjärde dag här (mitt hår är fett 16hr efter en   hårtvätt, så ni kan ju fundera hur det ser ut efter fyra dar), glömmer använda deo och just nu bokstavligt talat inte har bytt ett enda klädesplagg på fem dagar för jag är sjuk, trots det tycker han att jag är attraktiv. Det går emot allt jag nånsin har fått lära mig. Jag har hört människor som tycker att om man inte gör sig snygg inför sin partner så får man skylla sig själv om den andre till slut tycker att man inte bryr sig om förhållandet och avslutar det.
Och mitt i allt det här kom uppenbarelsen. Jag såg idén som hela samhället är uppbyggt på: om människor tror att de är värdelösa och inte duger som de är så kan man kontrollera dem. Företag kan utnyttja det, religioner kan använda det och ingen stannar upp för att verkligen fundera vad som är sant. Hade de gjort det hade de nog upptäckt att de vid det här laget borde vara väldigt lyckliga och väldigt nöjda med sig själva om reklamen hade stämt, så mycket saker som de har köpt i sina liv. Men ingen har tid att dra sådana slutsatser när den förväntade självkänslan finns i nästa affär, vid nästa rea.

Det här leder automatsikt till mnet lycklighet. När kvällstidningarna, dammagasin och pocketböcker skriker ut hur du kan bli lycklig NU är det oftast tacksamhet som står i centrum. Det är praktiskt att ha det som metod för då kan man säga ”jag är tacksam för det mesta, men just den här händelsen är omöjlig att vara tacksam för.” Tacksamhetskonceptet lär oss inte att vara lyckliga, bara lyckligare för vissa saker. Vilket ger utrymme för företag att berätta hur man fyller den sista biten av lycklighet.
Tänk om de skulle lära ut Tao tex, vilket innebär att alltid vara i harmoni med det som är. Det innebär att ingenting kan få dig uppretad eller sur, för du accepterar verkligheten som den är. Kämpar du emot (”han borde lyssna på mig”, trots att han inte gör det) är du dömd att misslyckas.
Men  såklart har de inte några sådana råd i tidningarna, för det skulle innebära att människor vaknade upp och såg sanningen.

Utöver det är vi stolta över vår frihet. Hur överlägsna vi är här i väst som har vår frihet. Vi kan köpa vad vi vill, vi kan klä oss hur vi vill, vi kan jobba med vad vi vill. Men om man tror att frihet är att vi nu kan välja vilken färg vår iPod ska ha så har man inte misstagit sig grovt. För det finns en frihet som är så stor att när man upptäcker den bleknar allting i jämförelse. Den friheten kommer när man inser, verkligen inser, att tanken är obegränsad. Att det inte finns någonting som begränsar mig vad jag vill att min värld ska vara för mig. Jag kan välja precis hur jag vill se på saker.
Att välja vilken färg jag ska ha på min iPod är inte frihet efter det.

För övrigt så har det hänt lite andra saker häromkring. Vi är bilägare till en Renault Master -89 som är omgjord så man kan bo i den. Mycket praktiskt eftersom det innebär att vi alltid har någonstans att sova.

Den andra saken som har hänt är att vi sedan i söndags är hundägare. Vi bokstavligt talat hittade en valp på vår mark och eftersom hundar här har samma status som bondkatter hemma misstänker vi att någon helt sonika dumpade valpen utmed vårt staket. Ingen av grannarna har hund, ingen arg hundmamma attackerade mig när jag tog valpen och ingen har varit här och letat.
Alternativen vi hade var (1) dränka den i floden, (2) släppa den någonstans och hoppas på att den klarar sig eller (3) ta hand om den. Eftersom hon inte är mycket äldre än 6 veckor (alltså mindre än när de vanligen skiljs från mamman) så hade hon nog inte klarat sig i det fria. Så vi tog hand om henne.

Först var vi lite osäkra för när vi diskuterat hund tidigare har vi haft väldigt olika syn på hur de ska uppfostras, men det visade sig i verkligheten att det var missförstånd från bådas sidor så det går riktigt bra. Vi ska beställa böcker om uppfostran och träning och göra henne till en superhund J. Hennes namn är Varga förresten och det finns en bild längre ner.