Sanningen, åsikter och fri vilja

Jag har ett bra tag gjort anspråk på att sitta på Sanningen. Inte boostat med det, inte föraktat, bara inom mig själv ansett att jag har hittat rätt. (Lustigt nog har mina åsikter ändrats under tiden, men allt jämt har jag varit Sanningens budbärare. Väldigt praktiskt det där att jag kan ändra mig och fortfarande ha hittat Sanningen, jag gillade verkligen den delen av det hela).

Den logiska biten av mig själv har såklart insett att jag nog har en och annan brist i mitt resonemang och jag insåg att det handlade om rädsla. Ett behov att kontrollera verkligheten, att det måste finnas någonting som är objektivt sant. För vad är världen om subjektivitet är allt som existerar? Det skulle inte finnas något rätt eller fel te x. (Vilket är en väldigt stor tanke när man inser vidden av den.)
Så häromdagen kom det, som en total blixt från klar himmel, insikten att det inte finns En Sanning, bara åsikter och olika sinnesstämningar att vara i. För varför skulle Ovillkorlig kärlek vara en mer sanningsenlig sinnesstämning än Förakt? (Jag har försökt hävda det inom mig själv ett bra tag). Varför skulle en gammal bok vara mer sanning än en annan gammal bok? Det är bara åsikterna i böckerna som skiljer sig åt, men ingen är mer rätt än den andra. Allt det här ger ju också den logiska sammanfattningen att det jag säger just nu inte är mer sanning än det jag trodde tidigare, de är bara olika åsikter. Skillnaden är att jag personligen mår bättre med den här åsikten. Någon annan skulle kanske valt annorlunda.

Jag insåg också häromveckan hur fantastiskt allting är om man accepterar verkligheten till fullo utan åsikter om hur det borde vara (Te x han borde diska; hon borde uppföra sig; hon borde inte ha dött etc.) Jag var i extas, ingenting i världen var fult, ingenting var dåligt. Döden var en konsekvens av att leva och därför inget sorgligt. Jag hade inget behov av att någonting eller någon skulle ändras, för jag vet inte vad som är bäst för andra. De som vill hitta ett annat synsätt har alla möjligheter, de som inte vill det gör det inte. Om det betyder att världen går under pga växthuseffekten så är det så, det betyder bara att alla har utnyttjat sin fria vilja. Och det är fantastiskt, jag kan inte ha en åsikt om hur någon borde göra. Jag kan säga att jag har ett sätt där du kan må väldigt bra, men vad människor sedan väljer har jag ingen åsikt om. Hade jag dött där och då så hade det inte gjort mig något, för jag var utan behov. Jag hade en önskan att få fortsätta min inre resa, men jag hade inget behov av det. Därför fanns det heller inget som någon kunde ta ifrån mig, inte ens livet. Jag insåg att lycka som hittas i det yttre gör dig till slav, lycka som hittas i det inre gör dig fri.
En stund senare gick jag och Igor till affären och när jag stod i kön insåg jag att Igor hade plånboken och han stod utanför. Så jag ropade på honom men han hörde mig inte, jag ropade en gång till och han hörde mig fortfarande inte och jag kom närmare och närmare kassan.
Jag hade en halvtimme tidigare funderat på hur jag någonsin skulle vilja välja att vara irriterad eller sur på någon när det är så otroligt destruktiva tankar. Varför skulle jag någonsin vilja välja en sån väg när jag kunde välja en byggd på kärlek. Jag såg mitt liv bygga på de tankarna från och med den stunden, aldrig mer skulle jag välja en annan väg. Den första tanken som kom till mig nu när jag stod i kön var: ”Dumma jävla hippie, varför fattar du inte att du har plånboken? Nähä, nu hörde du mig inte igen. Så jävla typiskt. Varför kan du inte bara stå så att jag ser dig. Men nej, gå inte längre bort då. Vad faaan, hur svårt ska det vara.” Haha!!

Livets andringar

Nagon (min forra chef Katarina? ;)) ville att jag skulle uppdatera oftare. Vilket jag blir glad av att hora (men inte direkt gor verklighet av :)). Men, nu tankte jag att vad sjutton, jag gor ett forsok att vara inspirerad.

Jag fortsatter min inre resa, aven om det kanske inte alltid aterspeglas pa bloggen. Kommer ihag nar jag lamnade Sverige i november forra aret. Jag trodde jag skulle vara tillbaka i mars, lite klokare och speciellt med en plan vad jag skulle plugga. Nu blev det inte riktigt sa och lika glad ar jag for det. Lustigt hur saker andrar sig. For lite drygt ett ar sedan var jag inte saker pa att jag skulle overleva sommaren. Depressionen borjade verkligen tara och jag funderade pa om det inte skulle vara lattare att ta slut pa allting. Jag hade funderat pa det ett tag utan att for den sakens skull velat gora allvar av det, det lag langt borta att jag skulle fullfolja det. Men just den har kvallen var annorlunda. Tanken kom upp men istallet for att sla bort den vaxte den fran en sekund till en annan och blev med ens verklighet. Jag tankte att jag har knivar i koksladan och jag har hort att om man sticker sig i magen sa forbloder man ganska snabbt. Jag lag dar i sangen, radd for vad jag kande, for nagonstans langt inne visste jag att jag ville inte do, jag ville bara komma ur depressionen. Sa jag tog all viljestyrka jag hade och skyndade mig ut och gick ut och gick tills allting lugnat sig lite. Nar jag kom hem gick jag direkt och la mig for att sova utan att rora vid tanken pa att ta livet av mig. Nasta dag var den akuta tanken borta och jag beslutade mig for att borja ata antidepressiva.
Under invanjningsperioden av pillren, det tar ca en manad for dem att ge effekt, var jag livradd att tanken skulle komma tillbaka igen och att jag inte skulle kunna kontrollera den. Det gjorde den inte, i alla fall inte i den formen. En kvall konstaterade jag bara att jag antagligen inte skulle overleva sommaren. Jag kande ingen vilja att ta livet av mig dar och da, men jag visste inom mig att nagon gang innan hostens intag skulle tanken komma tillbaka och jag skulle inte klara att sta emot det. Det kandes vemodigt att veta att ens dagar var raknade, men jag var inte radd. Jag tankte pa vad jag hade planerat under sommaren och undrade hur mycket av det jag skulle hinna med. Vi hade en slakttraff inplanerad i slutet av sommaren och jag insag att jag kanske aldrig skulle ta mig dit. Det var inget offertankande i det hela, bara ett vemodigt konstaterande.
Det blev dock aldrig sa, pillren kickade in och jag borjade sakta men sakert fa nasan over ytan. Tillrackligt mycket for att jag i slutet av aret kunde se sa pass klart att jag visste att jag ville ivag. Sa jag akte ivag, och som ni kanske kommer ihag sa skrev jag i borjan av min blogg att jag varit till en healer. Jag testade pa vinst och forlust och gjorde fem healingsessioner allt som allt, in i februari. I januari borjade jag trappa ner tabletterna och i februari slutade jag helt. Jag har varit fri fran depressionen sen dess och idag finns inte en tanke pa att vilja ta livet av mig
Nar jag tanker tillbaka pa den tiden jag kan i efterhand inte vara nagot annat an tacksam for under depressionen borjade jag ifragasatta. Jag insag att jag fortfarande inte var lycklig trots att jag kopte saker. Jag insag att jag aldrig hade blivit lycklig nagon langre stund av att kopa saker. Nar det val hade startat fortsatte det av sig sjalv och funderingarna vaxte. Utan dem hade jag aldrig kommit hit. Utan dem hade jag aldrig sett att det fanns nagot annat bortom ekorrhjul och senaste designtrenden.
Jag horde en kompis till min syster som hade gatt in i vaggen och min forsta tanke var "Vilken tur hon har, vem vet vad som kan komma ur det". Jag unnar manniskor en depression. Jag hoppas att manniskor nar sin egen botten. Ur det kan det bara komma bra saker, for det finns ingen annanstans an uppat att ga fran dar.