Nu är det två dagar kvar innan jag åker tillbaka. Det ska bli skönt. Från början, när jag fortfarande var i Spanien och inte hade bestämt mig om jag skulle hem över jul eller inte, så var jag rädd att om jag åkte hem skulle jag bli kvar i Sverige. Tycka att det trots allt var helt okej här hemma. Mestadels för att det var jobbigt i Spanien i början och åkte jag tillbaka kanske jag skulle hamna på ruta ett och få det jobbigt igen. Då är det lättare att stanna hemma än att möta rädslan.
Som tur är har det inte blivit så. Jag ångrar inte att jag åkte hem men det finns i nuläget ingenting som skulle kunna få mig att stanna. Jag vill tillbaka. Tillbaka till nya situationer, gårdar som siktat in sig på hållbart levene, människor som inte tycker man är konstig för att man är glad på en vanlig tisdag (det är ju så långt till helgen!) och en ödmjukhet för att livet kanske är mer än det vi kan se.
Jag kan bli frustrerad ibland, för att det känns som människor sätter ribban lågt och tror att livet inte kan vara så mycket mer. Älska sig själv: oj oj, dit kommer man nog aldrig. Bli av med svartsjuka: det är inte teoretiskt möjligt, än mindre i praktiken. Vakna upp en onsdag och tycka att livet känns väldigt skönt: ja möjligtvis om man tänker på att det inte är så långt till fredag.
De som har de här sortens tankar förväntar sig alldeles för mycket utav livet och kommer bli besviken. Är inte det en otroligt lågt satt ribba? Vad är meningen överhuvudtaget med att vara kvar om man inte ens kan må bra den största delen av sin tid utan måste kämpa?
Det känns också som människor har en tendens att tro att saker och känslor ska uppstå från ingenting. Om man inte lyckats älska sig själv efter 40 år så betyder det att det är en omöjlighet. Att man sen inte gett det en ärlig chans och tränat på det hör inte hit. Om man själv inte känner frid mer än någon minut i taget betyder det att ingen annan heller kommer kunna klara det. Men tanken slår en aldrig att kanske, kanske är det så att man inte tränat på att känna frid? Som om känslor och tillstånd kommer uppstå med ålder, och det man inte uppnått när man är 60 (även om man inte ens har tränat på det) är bortom en människas förmåga. (Jag fick faktiskt höra det en gång, att det jag försöker uppnå är en omöjlighet och bara jag blir äldre kommer jag inse det.)
För hemska tanke, tänk om vi skulle få för oss att livet var mer, att vi kan älska oss själva fullt ut, att vi kan älska andra fullt ut, att vi kan känna glädje och frid mest hela tiden. Jag menar, hur skulle det se ut?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar