Sla hal pa myten om resandets fluffiga rosa moln. Bland annat.

Nu duggar inlaggen tatt. Det ar sa mycket tankar som virvlar omkring, sa mycket att beratta och sa lite som kommer ut nar man val satter sig ner for att skriva.

Jag ska kanske borja med att forklara hur saker hanger ihop. Thomas bor inte har, han har en lagenhet i Schweiz men han kommer ner hit med jamna mellanrum. Nasta gang blir i december. Sa darfor ar det bara jag och Sedek har, Dan (den andra wwoofaren som stannade over) har akt tillbaka till sin gard idag.

Dagarna har hittills borjat med att man gar upp, slapper ut hastarna, och ger bade dem, katterna och hunden vatten och mat. Efter det har det de har tva dagarna inte hant nagot mer. Sedek gar tillbaka till sitt sovrum och sover vidare/ tar det lugnt och jag ar uppe. Har tittar runt pa garden, hangt med hastarna, last, sovit middag, last lite till. Ofta sitter jag pa verandan ett tag men bada dessa dagar har det verkligen blast sa framat eftermiddagen kryper jag ner i sangen istallet. Enda varma stallet jag har hittat. Eftersom jag befinner mig i sodra Europa ar det ett stenhus jag bor i, utan isolering och fonster och dorrar som skakar i vinden.
Just nu bor jag i vardagsrummet for varmen i husvagnen (dar planen ar att jag ska sova) har inte slagits pa an, en gasflaska fattas for att fa igang den.

Det jag menade med rubriken pa inlagget ar synen av hur latt det verkar vara att befinna  sig utomlands pa nagot annat an semester. Innan jag gjorde min forsta langre utlandsvistelse verkade det precis sa. Manniskor akte utomlands, trivdes och hade bara goda saker att beratta under tiden och nar de kom. Jag vet fortfarande inte hur det ar for alla andra, men jag kan anta att de har samma kanslor som jag. Det ar namligen inte sa latt. Det ar jobbigt, det ar mycket att vanja sig vid; saker ar inte som hemmavid, det ar nya manniskor, nya rutiner och ett nytt sammanhang dar man ska forsoka passa in. Det ar svart och tar energi att hitta sin roll i den nya miljon. Tankarna pendlar snabbt mellan ytterligheter; fran att trivas med att inte gora nagot till att bli rastlos. Fran att kanna sig utanfor med Sedek och Dan till att kanna gemenskapen. Tilltro att saker kommer ordna sig till att resan inte kommer ge mig nagonting. Man testar nya tankar hela tiden: ska jag aka vidare? Vad soker jag? Jag saknar dem dar hemma. Jag stannar kvar. Jag forsoker hitta ett lugn. Jag vill hitta pa saker.
Allt det har ar inte tecken pa att jag ar fel ute, det ar bara en del av tankegangen for att hitta min roll som jag sa tidigare. Genom att testa varje tanke och pendla mellan ytterligheter hittar jag till sist min vag och det som kanns ratt for mig. Kanske har, kanske pa ett annat stalle.

Lite av det svara ar ocksa att bestamma sig vad jag vill lara mig, vad ska jag lara mig? Det finns sa otroligt mycket att lara sig om sig sjalv i hela tiden, hur valjer man vilken situation jag vill befinna mig i? Hur vet jag att vad som ar ratt for mig? Aven det ar ett bra tillfalle for att lara sig om sig sjalv, och att lara sig att lita och lyssna pa kanslan som finns dar nagonstans.
Kanske ar det nar den inte finns dar som det ar nagot problem? Eller tror man att den inte finns dar nar den i sjalva verket finns overallt men man inte lagger marke till den for den blivit en del av ens vardag? Ar det tankt att kanslan ska finnas dar hela tiden, eller kan den tystna? Och vad betyder det i sa fall? Att man ar fel ute? Det ar min spontana tanke pa det.